Är Snorre trovärdig ?

[Bäckahästen]

Hade han varit en troende kristen hade han aldrig skrivit vad han gjorde. De kristna var bara intresserade av att förstöra all vittnesbörd om asatron. Tycker du att Snorre gjorde det ?

Det tycker inte jag stämmer. Även Adam av Bremen skrev tex om asatron och templet i Uppsala. Var han också asatroende då?

[History freak]

Nej, naturligtvis inte, men han lär ha fått i uppdrag att skriva om nordbornas historia och kristendomens etablerande..

[Bäckahästen]

Men ingen vet på vilket uppdrag Snorre skrev. Vad ville han åstadkomma med sina texter? Hade han en politisk eller religiös ambition? Din syn är bara en möjlig tolkning av flera olika.

[History freak]

Jag tror att han skrev på sitt eget och andra asatrognas uppdrag. Han var en rik storman på Island som både hade tid och råd att lägga år av sitt liv på resor, efterforskningar och att skriva asatrons historia. Det gör man inte om man inte har ett stort personligt engagemang i saken. Vid samma tid skrevs krönikor av både Saxo och Nestor om Danmark och Rysslands tidigare historia.

Jag tror att Snorre ville återge asatrons historia så exakt som möjligt. Läs vad han skriver och notera den otroliga detaljrikedomen. Allt kanske inte är helt korrekt återgivet, men jag är övertygad om att det finns en stor kärna av sanning. Det är jag inte ensam om. Många forskare förefaller ha samma åsikt.

Vi skall nog vara glada för det !

[Opager]

Snorre har diskuterats intensivt på det gamla forumet och en svaghet är att det inte finns några original av Snorres skrifter. De skrivs ner 100-200 år efter Snorres död? Rätta mig om jag har fel.

[History freak]

Vad jag läst skall originalen finnas i Islands riksarkiv.

[Yngwe]

Om vi ser till Eddan, som väl bäst beskriver Asatron, så finns den faktiskt bevarad i flera ganska tidiga manuskript.
Äldst är väl Codex Upsalaensis från tidigt 1300-tal men Codex Regius och Codex Wormianus är också från första halvan av 1300-talet.

Dessa är alltså relativt tidiga avskrifter, betydligt äldre 'än Heimskringlas som jag vill minnas är från 1600-tal.
Intressant är ändå att redan dessa tidiga manuskript skiljer sig en hel del åt.

Uppgifter hämtade från WP på engelska.

[Wurner]

Jag ser det som att den gamla tron var oförenlig med kristendomen (det finns bara en gud!), det gick därför inte att skriva om gudar - valet stod mellan att kalla dem människor eller demoner. Oavsett hur troende kristen en författare var eller inte var tror inte jag att det hade varit möjligt att nedteckna den gamla tron såsom den faktiskt var - ett sånt verk hade väl inte accepterats?

Mytologiska gestalter och skeenden behövde nog beskrivas på ett sätt som tillät dem att motsägelsefritt passa in i världhistorien så som man uppfattade den då. Både Snorre och Saxo tror jag måste ha gjort detta. Vad de än hade för inhemska källor att tillgå tror jag inte att de kunde bortse från den lärda kristna historieskrivningstraditionen - vare sig de ville eller inte.

Alltså, utifrån detta synsätt skrev de inte förutsättningslöst om folkets egen uppfattning om sitt ursprung och sin tro utan istället togs vad som behövdes ur inhemska uppfattningar för att kunna skriva en historia som placerade in skandinaverna i den lärda världshistorien - efter att vassa kanter slipats bort, de värsta styckena sopats under mattan och ett och annat uppdiktats (man så att säga fyllde i tomrummet mellan punkterna efter bästa förmåga) så att det hela passade ihop.

Min uppfattning om detta grundar sig på Viktor Rydbergs "Undersökningar i germanisk mythologi" där just denna anpassning av germaniskt material till den dåtida världshistorien och kristna tron beskrivs utförligt, från Gregorius av Tours och framåt. För den som är intresserad avhandlas detta i del 1, särskilt sid 24-74.

I den mån de germaniska folken kristnades, uppstod för dem den frågan, hvad slags väsen de gudar varit, på hvilka de och deras fader så länge trott. Deras kristne lärare hade två sins emellan lätt förenliga svar härpå. Det vanliga, och särskildt det som riktades till de omvända massorna, var att deras faders gudar voro demoner, onde andar, som insnärjt människorna i vidskepelse för att varda ärade som gudomliga väsen. Det andra, hvilket var bättre egnadt att behaga de högättade germaniska slägterna, som trodde sig härstamma från gudarne, var att desse ursprungligen varit människor: konungar, höfdingar, lagstiftare, hvilka, begåfvade med högre visdom och hemliga kunskaper, begagnade sig af dem för att deras folk skulle tro dem vara gudar och dyrka dem som sådane.

[History freak]

Ja, detta är en svår fråga. Sant är att kristendomen på den tiden ofta var ganska fanatisk. Sant är också att hednatron fanns kvar mycket länge. Jag tror nog att de asatroende gömde undan sina manuskript för att de inte skulle förstöras medan kyrkan jagade dem för att förstöra dem. Snorre hörde nog till de asatroende och hans skrifter gömdes sannolikt undan och kopierades mångfallt.

En sak som jag aldrig har trott på var att Oden i Eddan skulle vara en gud. Jag tror snarare att Oden var en värdighetstitel för den högste ledaren. Varje ny ledare ärvde titeln. Samtidigt var det på den tiden oerhört viktigt att koppla ihop ledarskapet med gudomlig status.

[Wurner]

Stöd för uppfattningen att Snorre var påverkad av europeisk kristen historieskrivningstradition,

Det första namn, som möter oss på detta område [sagaförfattarnas], är Sämund Sigfussons. Denne, som var född år 1056 och tillhörde en förnäm släkt, studerade utomlands, troligen i Paris, och grundlade därvid omfattande kunskaper, som snart gjorde honom till sin tids lärdaste man på Island. Sedan han blivit prästvigd, bosatte han sig på gården Odde i sydvästra Island och gjorde därmed denna gård till den lärda bildningens huvudsäte på ön för långa tider framåt. Här var det, såsom redan omtalats, som Snorre Sturlasson uppfostrades hos Sämunds sonson, Jon Loptsson. Såsom präst på Island utövade Sämund en betydelsefull kyrkligt-politisk verksamhet. Hans död intränade år 1133.
[...]
Snorre var född år 1178. Tre år gammal sändes han — enligt en på den tiden vanlig sed — från hemmet för att uppfostras hos den lärde Jon Loptsson på Odde, sonson till Sämund den vise. Om Snorres barndom och uppväxt tiga våra källor, men det är tydligt, att hans vistelse på Odde, som alltsedan Sämunds tid varit den lärda bildningens huvudsäte på Island, har varit av avgörande betydelse för hans utveckling, Här gjorde han bekantskap med Sämunds och Ares historiska skrifter, och här tillägnade han sig intresse för och insikter i Nordens äldre historia, kultur och religion.

Alltså, Snorre uppfostrades av Sämund den vises (Sämund Frodes) sonson. Sämund var präst och utbildad vid kristet lärosäte. Även om Snorre själv inte var präst eller munk var han uppfostrad och utbildad i ett hushåll och en historietradition med starka kopplingar till den kontinentala kristna historieskrivningen.

Detta får åtminstone mig att misstänka att den äldre historia, och även mytologin, som Snorre beskriver sannolikt är kraftigt påverkad av västeuropeiskt tankegods. Jag är mycket skeptisk till att vad Snorre skriver t.ex. om de äldsta kungarna i Ynglingatal överensstämmer med vad skandinaver trodde under förkristen tid.