Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Här kan du diskutera run- och bildstenar och liknande
anganatyr
Inlägg: 2602
Blev medlem: 16 april 2015, 17:58
Ort: Blekinge

Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av anganatyr » 14 november 2015, 17:20


Soar
Inlägg: 26
Blev medlem: 5 juni 2020, 16:14

Re: Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av Soar » 9 juni 2020, 14:59

En gammal tråd, det här.

Men dock. Jag har länge funderat över en sak angående den här förklaringen till runstenarnas uppkomst: om de restes för att manifestera sin underkastelse i förhållande till den kristna kungamakten, varför reste i så fall inte kungarna några runstenar som föregångstyper?

Visst finns det några exempel på detta, men de är inte många och förekommer ju egentligen bara i Danmark. Vi har ju till exempel Slesvig-kungarnas stenar från 900-talets första hälft samt såklart Jellingemonumentet i Danmark av kungarna Gorm och Harald. I Sverige finns ju däremot ingen sten som rests av en kung. Det närmaste vi kommer är väl U11 på Adelsö ("Rett let rista ToliR bryti i roði kunungi"), Gs 11 ("Þa(?) sat(?) Æimundr(?)") och, med lite god vilja, några av Ingvarsstenarna. Hur kan det komma sig att runstensresandet var ett intyg på att man sällade sig till kungen, om inte kungen själv förfärdigade några liknande monument?

-Har det funnits sådana monument som förkommit? (Mora stenar?!)
-Har runstensresarna i själva verket dedikerat sina stenar till danska kungar?
-Hade kungatiteln inte börjat användas, så att kungarnas namn försvinner i mängden?
-Har runstensresandet inte alls någon anknytning till kungamakten?
-Är det ens ett problem för teorin, att de svenska kungarna inte lämnat några runstensmonument efter sig?

Tankar?

Artesien
Inlägg: 24
Blev medlem: 14 januari 2018, 13:09

Re: Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av Artesien » 9 juni 2020, 17:09

Jag tycker inte att det är det Sawyer säger i sin artikel. Tvärtom, på sid 102 är det klart att runstenarna i Uppland är ett tecken på motsatsen, att där inte finns någon klar centralmakt att visa underkastelse inför. Istället kan man tolka runstenarna i Uppland som individers, eller släkters, manifestering över att man tagit till sig den nya religionen och därmed är moderna. Man anar dessutom att det var en rejäl statusmarkör att resa en sten. På samma sätt som det var en statusmarkör att bygga en stenkyrka längre söderut i landet.

Sawyer antyder att runstenadet i Västergötland är mer likt den danska situationen, dvs mer länkad med en stark kungamakt. Vilket ju är helt logiskt om man följer hur vårt land kristnades och vilka delar av landet som först "europeiserades" in en Robert Bartletsk mening. Hundra år efter att ledande familjer i Uppland reste stenar reste de stenkyrkor som var lika stora och vackra som kyrkorna söderut som i sin tur restes hundra år tidigare (jag inser att södra Uppland, dvs Mälaröarna, har lika gamla kyrkor som götalanden och Njudung).

Sawyer säger sedan att det är just i de områden där den kungliga och kristna makten är som svagast som det är viktigast att resa runstenar för att visa på ägandeförhållanden. Hon skriver ”self-erected” stones….it seems reasonable to regard them as sponsored by people who wished to ensure they would be properly commemorated by the church. Detta är givetvis inte ett problem I de områden som kristnades först och där den centrala kungamakten är stark (Själland, Västergötland). Här är ägarförhållanden kända av byråkratin, dvs kyrkan, och grannar och fränder. I Uppland kan det ha funnits konflikter av religiös och modern/traditionell karaktär som försvårar rättskipning.

Jag undrar hur det ser ut på Gotland - tidigt kristnat, rikt men utan stark kung?

Valdemar
Inlägg: 1250
Blev medlem: 20 augusti 2015, 09:16

Re: Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av Valdemar » 10 juni 2020, 20:54

Västergötlands runstenar är generellt äldre än de i Uppland. På 1000-talet användes Runhällar(1000-1050 e kr),Eskilstunakistor (1050- e. Kr), Stavkorshällar ( 1100-) och Liljestenar på kristna gravar i Västergötland. Det är två helt olika system inom dagens Sverige. Det gravskick som finns i tidig medeltid i Centrala Västergötland skiljer sig rejält från det i Danmark och i Uppland under samma tid. Liknande gravskick finns i Västergötland, Östergötland och angränsande Småland med viss variation. Samtidigt exploderar runstensmodet i Uppland. Tidiga och spektakulära runstenar finns exempelvis i Rök (ÖG) och Sparlösa (VG). Den delen av Västergötland som ligger närmast Danmark saknar helt runstenar medans det finns ett par hundra i den östra delen. Dessa är generellt äldre än de Uppländska.

Så vad visar detta på ?

- Helt olika system hos eliten i Götaland jämfört med Uppland.
- Västra Västergötland helt utan runstenar efter 800-talet.
- De områden som introducerar stavkorshällar etc under 1000-talet är de samma som ger upphov till ätter kopplade till tidig kristen kungamakt.

Ett känt exempel:

http://vastergotlandsmuseum.se/manadens ... n-varnhem/

https://stiglundberg.org/vastgotska-runron-1/

Carl Thomas
Inlägg: 2051
Blev medlem: 15 april 2015, 15:05
Ort: Jämtland

Re: Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av Carl Thomas » 12 juni 2020, 02:13

Generellt äldre runstenar i VG än i Uppland?!

År 1000 fanns det 4 runstenar i Uppland - och 1500 söder om Mälaren

Av de fyra runstenarna är 3 från 5-600 talen och 1 är tveksamt daterad till ca 980.

I uppland började man resa runstenar ca 1030. Fram till 1050 restes ca 200 runstenar, efter 1050 fram till 1130 restes ca 1100 runstebar, samtliga dessa totalt ca 1300 runstenar har en helt unik runrad som enbart finns norr om Mälaren och speciellt i Uppland.

Vad jag kan se följer runstensresandet kristendomens utbredning från västkusten, från 800 talets början, österut och delvis norrut upp mot Närke. Uppland verkar börja kristnas i långsam takt runt år 1000. Sigtuna var en kristen stad och byggdes ca 980 när Birka övergavs.

I takt med kristendomens utbredning ändrades begravningssättet från högar på ättebackar till gravar på kyrkogårdar söder om Mälaren.

Under 800 talet lärde sig eliten (?) att skriva runor - oxh Rökrunor (kortkvistrunor) användes i söder om Mälaren under 800 talet. Detta i ett band från södra Norge till Norra Tyskland.
Under 900 talet ersattes kortkvistrunorna med äldre långkvistrunor i samma område samt i västra Närke.

Norr om Mälaren började man resa runstenar ca 1030. Ingvarsstenarna, ca 30 st, finns med bland de ca 200 runstenar som restes fram till 1050 där vikingatid slutar och Medeltid börjar. Upplands resterande ca 1100 restes alltså under tidig medeltid.

Inge den äldre slog ihjäl Blotsven ca 1080 och Uppland anses vara kristet efter 1080.

Rundynden i Birkas svarta jord (19 st) är samtliga skrivna med Rökrunor, alltså den typ av runor som enbart använts söder om Mölaren och endast under 800 talet. Birka bör då tillhöra området söder om Mälaren under 800 talet.

Även tidiga kyrkor på öarna i Mälaren tyder på att de byggdes av folk från söder om Mälaren. Adam skriver att Birka är Götarnas stad, och att, Götarnas land sträcker sig upp till Birka.

Ansgar ankom till Birka ca 830, samtidigt kom missionärer till västkusten och VG. Detta kan ses som ett samlat försök till kristnande av hela området söder om Mälaren. Några fakta om detta finns inte - men tanken kan bara avvisas med att det var en ren slump att kristnandet började samtidigt i Birka och i VG. Jag hoppas att någon förjupar sig i detta och letar nya källor i Tyskland och England.

Runstenarna restes i takt med att kristnandet ankom till nya områden. Det bör finnas vettiga förklaringar till detta. En förklaring kan vara att eliten lärde sig läsa och skriva Rökrunor under 800 talet och äldre långkvistrunor under 900 talet och att runstenar var någon form av manifestation när man övergick till kristendomen. Det blr ju ha varit lite omtumlande att byta religion, gravskick och att begravas öst/väst utan gravgåvor och utan kremering...

Kanske började kungamakten förstärka sin makt i Landen som kristnades och man var rädd om sitt markägande och ville omtala detta med en eller flera runstenar, kanske blandat med det nya att kunna skriva i sten ett eftermäle över sina döda. Här behövs omfattande forskning.

Norr om Mälaren finns "dokument" i form av runstenar som redogör för ägandet av land, om det tillkommit genom arv och ibland från vem. För kvinnor verkar detta vara viktigt eftersom kvinnor inte kunde äga land, bara ärva land. När en kvinna ärvde (ägde) land hade hon även rösträtt på Tinget, hon räknades alltså då som "en fri man" juridiskt. Här behövs absolut mer forskning. Kvinnlig rösträtt var helt unikt på denna tid.

Uppland anses vara helt kristnat år 1080. Den sista kungen som "avsattes och förvisades till VG" var Inge den Äldre. Många Kungar blev "avsatta" och "förvisades" till VG före Inge den Äldre, samtliga för att de var kristna kungar som nekade blota enligt hednisk sedvänja/tradition. Vi har alltså flera källor, och sagor, om denna maktstrid mellan hedendom och kristendom - men enbart när det gäller kungar.

Jag ser denna tid att varje enskilt Land hade sin egen Kung och sitt eget Ting - och att Kungen var en av Tinget avlönad tjänsteman som praktiskt genomförde Tingets beslut tagna genom majoritetsbeslut av de fria männen (och de fria kvinnorna, alltså markägande kvinnor). Rösträtten låg alltså i markägandet - inte i könet. Även här behövs djup forskning.

Landen bildade av tradition allianser och unioner, folk gifte sig över Landsgränserna samt ägde land i flera olika Land. Detta förstärkte allianser och unioner. Vi har källor på att VG och Uppland haft flera unioner och att unionen styrdes av en gemensam Kung. När en kung "förvisas" från det hedniska Uppland berodde det på att unionen upplöstes och att den gemensamma kungen reste hem till sitt Land, alltså VG och fortsatte vara kung där.
Den sista unionen vi har källor på är när VG och ÖG styrdes av gemensamma kungar som kom varannan gång från de två Landen. Vad jag kan se delade man inte Tingsmakten, alltså, den verkliga makten som styrde respektive Land och som valde Kungar - och avsatte kungar. Eriksgata reds enbart vid kungaval och enbart under unionstider - och anledningen var att kungen skulle bli godkänd på respektive Lands Ting.

Vår första eriksgata reds runt Vättern. Min uppfattning är att västra Närke var med i Unionerna (eftersom där användes äldre långkvistrunor och Eriksgata gick över mark som tillhörde västra Närke. Om Närkes Ting skulle godkänna den nya unionskungen nämns inte. ÖG:s Ting skulle godkänna, det vet vi.
I början av 1100 talet hade kungamakten blivit starkare oxh man byggde en kungaborg på Visingsö, Nääs. Nääs ligger på Visingsö som tillhör Småland - så Småland bör ha varit med i Unionen i alla fall under 1100 talet. 6 kungar avled på Nääs. Den sista var Magnus Ladulås. Vi vet alltså att kungarna vistades på Nääs. Jag tror inte att de bara reste dit för att dö...

Under första hälften av 1200 talet växte unionen ytterligare, efter två slag ledda av Birger Jarl omfattade kugariket även Uppland. För första gången leddes alla Land av en gemensam Kung - och riket bildades, ett Rike under en gemensam Kung - MEN varje enskilt Land hade fortfarande kvar sitt Ting - och kungen valdes fortfarande på Tingen = Eriksgata förlängdes så att alla Tingsplatser besöktes så att respektive Ting kunde godkänna den nya unionskungen.

Varje Land styrdes av egna lagar som beslutades på varje Lands Ting. Valkungar kunde inte stifta egna lagar.
Vi hade alltså Tingen och Kungaval kvar fram till Gustav Vasa på 1500 talet. Han bröt Tingens makt samt införde arvkungadöme i Sverige. Landens gränser fastställdes under slutet av 1200 talet och varje Land skrev ned sin lag som idag kallas Landskapslagar. Uppland bildades som Landskap 1296, Svealand nämns första gången 1443.

Min uppfattning är alltså att det är mot denna bakgrund vi skall se hur kristendomen växer fram, hur kyrkor byggs och var, var olika runrader används och när i tid samt hur katedraler byggs, och var och när de byggs - och varför.

Var och en måste ;) förstå att Rökrunor från 800 talet INTE är en förenklad form av yngre långkvistrunor som började användas i Mälardalen 200 år senare...och som idag kallas för "den vikingatida runraden" - trots att Söder om Mälaren stod år 1000 ca 1500 ristade runstenar - och norr om Mälaren stod 4. Just det, 4. Ni läste inte fel :)

Vi hade alltså som mest 15 olika Land med egna Ting,megna lagar och egna Kungar. Land slogs ihop under en gemensam kung och efter en tid kanske med gemensamt Ting. Dessa hopslagna Land slog sig ihop med andra hopslagna Land - tills ett rike bildades söder om Mälaren runt år 1100 +/- 50 år. 1260 omfattade detta rike alla tidigare Land under en gemensam Kung.
Historia är färskvara.

Valdemar
Inlägg: 1250
Blev medlem: 20 augusti 2015, 09:16

Re: Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av Valdemar » 12 juni 2020, 15:56

Kungastenar. Rökstenen är ju inte direkt kunglig men borde rests av personer från den yttersta eliten i Skandinavien. Annars tycker jag man bör nämna Sparlösa (VG) som är fylld med kungliga symboler och nämner en Erik som suttit i Uppsala. Den mest kungliga är nog ett par hundra år yngre och från Adelsö där den Västgötske kungen Håkon lät resa en sten.

Ingen av dessa har något med Danmark att göra vad jag vet. Sawyers hade en grundinställning att hela Norden styrdes från Danmark under långa perioder..

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Sparlösastenen

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Uppland ... krifter_11

Carl Thomas
Inlägg: 2051
Blev medlem: 15 april 2015, 15:05
Ort: Jämtland

Re: Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av Carl Thomas » 13 juni 2020, 01:47

Tiohundraland hade tio hundare, attundaland hade åtta hundare, fjädrundaland hade fyra hundare. Tillsammans alltså 22 hundare = 2.200 stridsmän.

Från 1030 till 1130 restes 1300 runstenar i Uppland. 100 år är 3 generationer. 2.200 X 3 = 6.600 krigare.
Av dessa var då 1.300 tillhörande en elit aom hade råd att resa en runsten?

För varje man tillhörande eliten fanns det då 4 som inte tillhörde eliten = var femte man reste en runsten i Uppland under tidsrymden 100 år. Kan det verkligen stämma? Någonting känns fel för mig.

Hur stor var en hird? 4 man? Kunde 4 "underlydande" göra 1 man till elit?
Hur blev man räknad som tillhörande eliten? Rikedom i guld och silver? Boskap? Mark? Många trälar? Underlydande män?

Om 1 man av fem reste en runsten bör det ha varit mycket viktigt att resa en runsten. Det hade alltså troligen en mycket stor betydelse, en betydelse som vi idag inte längre känner till - eller kanske inte ens förstår. Det kan inte bara vara en status - eller kan det? Är det verkligen status när 1 av fem reser en runsten?

Det är så enkelt att säga att det var status, alla köper det mer eller mindre - men 1 av fem skall då tillhöra eliten - och var det då den kristna eliten eller den hedniska eliten? Hur många hedningar flyttade från Uppland nör Uppland kristnades? Hur många stannade kvar? Om detta vet vi ingenting alls. Alltså, hur såg samhället ut som reste runstenar i Uppland - samtidigt som Uppland kristnades?

Matematik ör intressant att använda för att se saker ur andra synvinklar. I Sverige har det fötts, och dött ca 280 miljoner människor under de senaste 12.000 åren. Detta innebär att på en vanlig villatomt skall vi ha 2 gravar om gravarna är jämt fördelade över landet...
Vikingatidens befolkningsmängd sägs vara ca 500.000 människor. Det innebär att totalt föddes och dog 5 miljoner vikingar, män och kvinnor, under vikingatiden. Hur många gravar har vi hittat från vikingatiden? 100.000? 500.000?. Har vi hittat 500.000 gravar då vet vi hur 5% av vikingarna begravdes. Vi vet INTE hur 95 % av vikingarna begravdes... Kan vi då säga att: " det normala begravningssättet under vikingatid var i högar"..
Ja - för de 5 % vi hittat var det så - men hur var det för de 95 % vi inte hittat - hur begravdes dessa - och är det orsaken till att vi inte hittat dem?

Vi har bara hittat de unika gravarna, de som var ovanliga, särskiljande, stora, osv. Hur våra förfäder normalt begravdes har vi alltså inte en aning om. Vi vet faktiskt hur de INTE begravdes, det var i dösar, gånggrifter, hällkistor och i högar. Men i vår historia beskivs att våra förfäder begravdes i just dessa gravtyper...

Matematik belyser ibland frågor som ovan. Obehagligt okänsligt- och tvärtemot allt "vetande" - som alltså inte är vetande - det är bara troende. Matematiken ställer frågor på sin spets. Vad är egentligen fakta? Och - hur har vi bortförklarat obehaglig fakta under seklernas gång?

Fakta är att år 1.000 fanns det, söder om Mälaren ca 1.500 resta runstenar - och norr om Mälaren fanns det 4 resta runstenar. Söder om Mälaren var alla (?) kristna, norr om Mälaren var alla (?) hedningar. Så såg det ut, det är fakta.
Det är bakgrunden när vi diskuterar historia. Kan t.ex. 2.200 hedniska krigares Kung vara kung över alla Land vars befolkning är betydligt större - när det tog 30 dagar att rida till de flesta av dessa Land? Sedan 30 dagar att rida hem igen...? Är det logiskt?

Deltog alla män i det stora blotet var nionde år i Ubsola? Om 25.000 män kom dit oxh var där under en vecka under årets kallaste period, det hade tagit 30 resdagar dit och detctar 30 resdagar hem. Hur mycket mat gick det pt oer dag i Ubsola? Svar 25 ton. Hur mycket dryck? Svar ca 50 ton. Hur mycket pinkades det? Svar minst 25 kubikmeter, hur mycket avföring lämnades? Svar ca 12 ton. Hur mycket hö åt höstarna? Hur mycket vatten drack hästarna och hur hindrade man vattnet från att frysa till is? Detta ör bara några få frågor som behöver besvaras för att göra det ens troligt att så många män kunde vistas på en liten plats tillsammans under en vecka. Även idag akulle detta vara ett enormt problem. Vem kan t.ex under hednisk tid, mitt i vintern, farkat fram 75 ton mat och dryck per dag under en vecka (egentligen 9 dagar)m och varifrån kom maten?
I tidigare diskuaaioner argumenterades för att de resande hqde mat och dryck med sig. Då måste de öven ha slädar = dubbelt så många hästar, dubbelt så mycket hö och vatten i Ubsola... Hur man än vänder sig sitter eyggen bak. Matematiken visar på en total omöjlighet. Alla män i Tiohubdraland - det köper jag absolut, öven med självhushåll, det kqn fungera eftersom de kan då service hemifrån. Några mils omkrets alltså.

Veddebatten tog 7 år. En enkel matematik, extremt lågt räknad vedåtgång i Birka medförde att jag idiotförklarades under flera år - och som vanligt när frågor blir obehagliga skall allt bortförklaras. Argumenten mot vedåtgången var extremt okunniga - milt beskrivet. Jag räknade med en vedförbrukning på 1 vedträd per timme. Ingen visste ens att ett vedträd inte ens kan brinna, det behövs två vedträd för att det skall kunna brinna.
Idag vet vi, genom ett antal praktiska experiment, att en normalstor gård förbrukade ca 100 kubikmeter ved per år. En stor gård förbrukade ca 150 kubikmeter ved. Idag vet vi att arbetet ned veden var det största enskilda årsarbetet som utfördes på en gård, alltså större än skördearbetet. Denna kunskap kom fram från den diskussionen. Det var "fantasi" när diskussionen började - och är fakta idag efter många tester utförda av arkeologer och därmed godkända fakta :)
Att jag bott i åratal med en öppen eld på golvet som enda värmekälla räknades inte, det var bara teorier och fantasier ;) (de aom aldrig bott så ansåg sig ha kunskap och fakta).

Matematik är alltså bra för att belysa vissa saker och för att ifrågasätta andra saker. Matematik kan naturligtvis ifrågasättas när man inte tror på resultatet som matematiken pekar på, som t.ex. Antal gravar som skall finnas i Sverige. Eftersom själva matematiken inte kan ifrågasättas så pekar man på felaktiga förutsättningat, alltså skit in - skit ut. Sådant kan hända ibland, även felräkningar kan hända. Men oftast hamnar man ganska hyggligt rätt om man kontrollerar grundsiffrorna noga innan man matar in dem i kalkylen.

Nör det gäller antalet människor som fötts och dött i Sverige under 12.000 år, ca 280 miljoner människor, är siffrorna så stora att de inte ens behöver vara exakta - de pekar ändå i samma riktning. Vi vet inte de exakta talen, det kan vi inte räkna fram. Men, börjar vi med 2 människor för 12.000 år sedan och räknar med en normal ökning - så blir det ca 280 miljoner människor. Det kan vara några miljoner färre - eller några miljoner fler - men det saknar betydelse i detta sammanhang. Vi vet fortfatande inte hur en majoritet av våra förfäder faktiskt begravdes. Däremot vet vi ganska mycket om hur de inte begravdes. T.ex. De begravdes INTE i dösar, gångkrifter, rösen, hällkistor och högar. Det vet vi.

Det är obehagligt när ens kunskap ifrågasätts - och plötsligt visar sig vara okunskap. Jag blir lika dörbaskad varje gång ;)
Historia är färskvara.

Soar
Inlägg: 26
Blev medlem: 5 juni 2020, 16:14

Re: Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av Soar » 15 juni 2020, 20:12

Tycker det är fantastiskt att få sina förutfattade meningar omkullkastade. Betyder ju att man nått ett steg närmare sanningen :)

Får tacka för alla svar på mina frågor och tips på litteratur!

Skulle man då inte kunna tolka runstenarna i Sverige, oavsett om de restes av anammare av eller motståndare till kungamakten, som ett tecken på att en mer "institutionaliserad" kungamakt först fick fäste i Västergötland, där runstenarna är äldst och försvinner snabbast? Eller hur ser det ut i Östergötland - är runstenarna verkligen yngre där, håller fenomenet i sig längre? Hur är det i Södermanland? Och hur kan en företeelse som från början så tydligt hör ihop med institutionella anspråk från kungamakten (stenarna i Jelling) så snart bli ett uttryck för motsatsen? Är ju ofta lite kontroversiellt att framhäva Västergötlands betydelse i riksbildandet, men jag menar inte att Västergötland nödvändigtvis ska ha varit "Sveriges vagga", utan att en ny form av kungamakt, som i större utsträckning sneglade åt kontinenten till, först fick fotfäste här.

Carl Thomas, du skriver om runstensresandet som en kristen manifestation. Det skulle ju kanske kunna erbjuda en alternativ förklaring till varför just Falbygden och Kinnekulleområdet saknar runstenar - att dessa områden var kristna före mitten/slutet på 900-talet. Jag tänker dock att detta torde ha ett nära samband med den kristna kungamakten. Kristendomen kom väl inte bara som livsåskådning utan som ett helt paket i fråga om kulturella och organisatoriska aspekter. Eller var runstenarna ett försök att proklamera sin religionstillhörighet utan att för den skull förklara sig villig att underkasta sig kyrkan och konungen?

Varför reste ingen svensk kung, exempelvis Olof Skötkonung, en ståtlig runsten med anspråk på att ha kristnat sitt folk, som Harald i Danmark (eller Östman i Jämtland)? Var det för att Västergötland var kristet sedan länge, och de övriga tingen var skeptiska? Tycker inte det låter helt orimligt.

Angående dina utläggningar om ved, Carl Thomas: du har säkert stött på den funderingen under de omtalade sju åren, men tror du inte att folk helt enkelt frös mer förr? Att en varm eld som ständigt brann var en lyx, som man kunde unna sig i de finare hallarna, men att vanligt folk höll värmen med hjälp an arbete under dagen och i sänghalmen under några skinn under natten? Och eldade vid mer specifika tillfällen, när det skulle bakas eller tvättas? Tänker särskilt på tiden innan järnets mer allmänna spridning, då man kanske i större utsträckning var hänvisad till grenar och klenare virke som brasved?

Sedan tror jag också absolut att matematik har potentiella kvalitéer, men just i fråga om beräkningen av hundare-krigarna kontra runstensresandet kan jag nog tänka mig flera felkällor. Till exempel att vissa personer reste mer än en sten, och att krigarna (eventuellt?) bara beräknades utifrån den jordägande befolkningen, alltså inte inbegripet trälar eller mer eller mindre lottlösa familjemedlemmar ur yngre generationer. Tar man med detta i beräkningen blir inte runstenarna ett var mans projekt på samma sätt.

Historikus
Inlägg: 598
Blev medlem: 9 januari 2017, 16:43
Ort: København
Kontakt:

Re: Viking-Age Rune-Stones as a Crisis Symptom

Inlägg av Historikus » 28 juni 2020, 15:19

I 2016 udkom en ny bog om 'Danmarks Runesten' af runolog Lisbeth M. Imer. Se anmeldelsen her -
http://www.historie-online.dk/boger/anm ... ortaelling

På side 277 skriver Lisbeth Imer:

"De runesten, der blev rejst i årtierne efter kristendommens indførelse i Danmark, vidner om urolige tider med borgerkrig og opgør mellem kongerne. Mandsmod og heltegerninger var i højsædet, og mange af runestenene knytter sig til krigere, som deltog i slag, der blev berømte i samtiden over hele norden. Det var i høj grad krigernes mod og dødsforagt, der var vigtige elementer i teksterne og afspejlede tidens moralkodeks, mere end det var tilknytningen til den nye religion. Kristne referencer ser vi meget lidt til i de runetekster, der blev til i årtierne efter kristendommens indførelse; først i løbet af 1000-tallet blev tilknytningen til kristendommen en fast bestanddel i runestenteksterne over hele Norden".

Skriv svar