Jomsvikingarna och Jomsborg

[runan]

Oavsett sanningshalt finner jag historien fascinerande. Hela berättelsen i sammandrag av mig, med mina kommentarer och förklaringar inom parentes:

Jomsvikingarnas saga börjar berätta om paret Toke och Torvor från Fyn, som har tre söner; Åke, Palner och Fjolner. (Arvet efter Toke och Torvor bör ha skiftats i början av 930-talet. Bröderna var i samma ålder som kungen, Harald Gormsson, senare kallad ”Blåtand”. Harald var son till Gorm Hardeknutsson på Jylland, och var uppväxt i Jellinge. Haralds äldre bror, Knut, har förutom sitt arvrike Ommersyssel mellan Randers och Mariager fjordar på nordöstra Jylland, antagligen även i några år härskat över Skåne, där kungarnas huvudsäte låg i Uppåkra, nära Lund. Harald har härskat på Själland, där huvudgården låg i Lejre (kallat Lejdargård). Han härskade också över de andra danska öarna, däribland Fyn och Lolland.) Fjolner drog till Harald (på Själland), där han blev Haralds rådgivare och hirdman. Fjolners äldsta bror, Åke, var en populär viking, och hans framgång hotade Harald, som började känna sig osäker vid makten.
Åke hade en bundsförvant i Götaland, jarl Ottar, (som förmodligen var son till Erik ”Väderhatt” Emundsson, tidigare kung i Gamla Uppsala, som låg strax norr om dagens Uppsala i Uppland, och yngre bror till Björn ”Den Gamle” Eriksson, kung i Gamla Uppsala ca 930-956). Efter ett gästabud hos jarl Ottar i Götaland, låg kung Harald i bakhåll när Åke och hans följe reste tillbaka till Fyn och passerade Själlands kust. Åke dödades i bakhållet.
Åkes död tog mellanbrodern Palner mycket hårt. Palner var emellertid trogen sin kung Harald, och ville inte hämnas broderns död. Palners rådgivare Sigurd reste då till jarl Ottar i Götaland, och bad om dennes dotter Ingeborg för äktenskap med Palner. Jarlen samtyckte, (och giftermålet synes ha skett omkring år 937. Att följande generationer ligger mycket tätt, gör att årtalen härefter blir mycket säkra, om historiens skeenden ska följas. Parets två barn, Tordis och Toke, föddes troligtvis år 938 och 939. Tordis skulle sedermera få sönerna Toke och Odinkar med Gorm Knutsson jarl. Odinkar blev senare det nya Lunds första biskop och stupade i trekungaslaget utanför Gripsvolder (några kilometer ifrån nuvarande Greifswald) den 9 september år 1000. Kallat för ”Svolder”, emedan förledet ”Grip” fallit bort i någon av avskrifterna).

Toke, kallad Palnatoke (Palners son Toke), växte upp på Fyn i Odense (Odins vi). I femton-årsåldern (954), seglade han med 12 skepp till Bretland (Wales), där jarlen Stevner härskade. (Stevner var förmodligen av norsk börd, och son till jarlen Thorarinn Finnvidsson. Björn ”Bretske” (walesaren), var en förmodad Ottarson) och fosterfar till Stevners dotter Ålof (Olava, Alov). (Björn Bretske är troligen den Björn, far till Esge (Eskil), som nämns på Danmarks högsta runsten, som står i Lunds Universitetsbiblioteks entré. Den restes på kullen, där senare Allhelgonaklostret byggdes, omkring 1010 av Björns sonson Thorgils Esgesson.)
I Wales gifte sig Toke med Ålof och hemma på Fyn fick de sedan sonen Åke (född ca 957). Toke och Ålof adopterade kung Haralds frilloson Sven, som fick växa upp hos familjen på Fyn. (Harald hade fått sonen med frillan ”Söm-Åsa”.) Han försköt snart både älskarinnan och sitt barn och var glad att slippa sin son. (Sven var född omkring 963 och alltså några år yngre än sin fosterbror Åke. Vid det här laget var såväl Haralds äldre bror Knut, som hans far Gorm, döda. Knut hade stupat i England redan 941, vilket nämns i anglo-saxiska annaler, och fadern Gorm dog gammal (nästan 80 år) i Jellinge i slutet av året 958. Detta vet vi genom dendrokronologi, som daterar träet i Gorms gravhög till att ha fällts vintern 958/959. Harald var nu gammal (född ca 911) men mäktigare och rikare än någonsin. Han skulle om några år genom taktik och strategi bli hela Danmarks överkung – från Jylland till Blekinge, så som det står skrivet på hans runsten från ca 980 i Jellinge på södra Jylland.)

[runan]

När Sven var 15 år gammal (978), sa Toke åt honom att bege sig till sin far på Själland för att få honom att erkänna sitt faderskap och kräva honom på sin arvsrätt. Harald var inte särskilt välkomnande, men gick till slut med på att ge Sven tre skepp för att bli kvitt honom. Han fick sedan manskap och råd av sin fosterfar att bege sig ut och plundra i Haralds rike. Denna utpressningstaktik, liknande de som vikingarna så framgångsrikt utövade i England och Frankrike bland annat, upprepade sig de följande två åren (979-980). (Det är alltså nu Harald låter bygga sina trelleborgar längs Danmarks kuster, som skydd för sonens attacker. Våren 980 gifter sig den 17 år gamla Sven sig med Gunhild, som egentligen heter Kunigunda och är dotter till Siegfried och Hedwig, en dotter till Otto I av Tyskromerska kejsardömet. Sven lät sig döpas 976 av biskop Poppo till namnet Otto, efter kejsaren Otto II, bror till Hedwig.) Hösten (981) råkades Haralds och Svens styrkor utanför Bornholm. (Enligt Adam av Bremen var det vid ön Wolin, ”Jumne”.) En häftig strid utbröt. Sven förlorade 12 av sina skepp och Harald 10. Mot kvällen gick Sven in med sin flotta i en skyddad bukt (förmodligen sundet mellan Christiansö och Frederiksö?). Harald band sina skepp för till akter, och blockerade mynningen av viken, så Svens styrkor inte kunde ta sig ut. Då kom Toke Palnasson till Svens undsättning med 24 skepp till ön (Christiansö?). Han lade till på baksidan av ön och steg iland. Harald hade också gått iland med några av sina män. De satt i skogen runt en eld. Toke smög sig fram bakom kungen och sköt honom i ryggen. (Harald var ca 70 år gammal, när hans liv togs av daga. Enligt Adam av Bremen skedde detta på Allhelgonadagen (ca 1 november) år 986 eller 987, men enligt Jomsvikingarnas saga var det redan 981.) Haralds rådgivare Fjolner, (som nu var ca 66 år), drog ut pilen som hade dödat kungen, och gömde den. Liket bars ombord ett av skeppen för att det skulle se ut som om Harald dödats i dagens strider. Palnatoke gick nu och hämtade 20 av sina män och begav sig till sin fosterson Sven, som var instängd inne i viken. Han avslöjade inte Haralds död. De band samman några av skeppen med tända lyktor i fören (det var fortfarande natt), och rodde dessa med full fart mot Haralds skepp. Tre skepp sjönk av kraschen och lämnade ett så stort hål i blockaden, att Svens och Tokes skepp nu kunde ta sig igenom och möta Tokes flotta på andra sidan. I gryningen följde sedan en strid, tills nyheten spred sig om Haralds död. Haralds män gav då upp och erkände Sven som sin nya herre och kung.
Inför julen (981) trädde Fjolner fram med pilen som dödat Harald och avslöjade för Sven vem som hade dödat hans far den där natten (den 1 november). Då pilen var omvirad av guld, kunde det knappast vara någon annan än Toke som hade avfyrat den. Sven svor att hämnas sin fader, och sände bud efter Toke. Tokes svärfar, Stevner, hade samma år dött i Wales, vilket var en ursäkt för Toke att inte komma till gravölet. Toke måste därför istället bege sig till Wales för att överta styret där. Sommaren (982) sände Sven åter bud till Toke, som tackade nej av den anledningen att han blivit sjuk och måste stanna hemma. (Ett uppror från de Obotritiska slaverna hotade det Tysk-Romerska riket och Sven Tveskägg skyndade sig dit med sin hird för att ta tillfället i akt och utöka gränsen söderut. Han lyckades vinna några slag söder om Hedeby, vilket bland annat höggs in på ett par runstenar.) Hösten (983) var sista chansen för Sven att få Toke med på julfirandet, då det var tredje julen efter Haralds död. Toke dök slutligen upp, i sista stund, men höll sina skepp i beredskap för en snabb flykt. När Toke satt sig till bords, lät Fjolner den guldomvirade pilen som dödat Harald gå runt bordet med frågan om någon kändes vid den. Toke medgav att den var hans, och på Svens uppmaning, berättade han vad som hänt och att han dödat Harald för att hjälpa sin fosterson. Sven reste sig nu och gav order att genast gripa Toke. Toke försvarade sig, dräpte sin svekfulle farbror Fjolner, och rusade ut till sina skepp. Bland Tokes hirdmän var Björn Bretske och endast en av deras män dog i striden.
Julen (983) hade Tokes hustru Ålof dött, och när han kommit hem till Wales, lämnade han över styret till Björn, medan han själv gav sig ut i viking våren (984). Somrarna (984-986) låg han i viking och utökade sin rikedom. När ryktet gick att Toke ämnade härja i Vendland (nuvarande Pommern), erbjöd sig kungen där, Burislav (dvs. Mieszko I av Polen), att skänka honom området runt floden Oders utlopp i utbyte mot fred. (Ön, som idag heter Wolin, kallades då för Jom eller Jumne.) Toke accepterade, och byggde där en stark befästningsborg, som han kallade för Jomsborg. Han stiftade lagar som sade att alla krigare som bodde där skulle vara mellan 18 och 50 år gamla (själv var han ca 47 år). Alla skulle vara stridsdugliga, modiga, broderliga och alltid tala sanning för varandra. Alla nyheter skulle gå genom Toke, som var den enväldige ledaren. Ingen fick vara gift eller borta från borgen mer än en natt i sänder. Allt krigsbyte skulle delas rättvist.
(Tokes son Åke var nu ca 30 år gammal och ledare på Fyn. Han var fortfarande god vän med Sven, kungen i Lejre och hans fosterbroder. Vid den här tiden lät Sven anlägga det nya Lund ca 5 km nordväst om det gamla (som nu kallades Uppåkra (Upaccre), byn över åkern, dvs. Gullåkra). Sven hade antagit kristendomen 976 och tillsatte sin farbror Odinkar som Lunds biskop. Troligen skedde detta samma år som biskop Fulbert tillsattes i Odense på Fyn, dvs. 988.)

[runan]

Nu berättas det om fylkeskungarna över Bornholm, Vesete (Vesti) och hans hustru Hildegunn. (Han var troligen son till Toke Buesson, en ättling till 400-talets stora hövding Arngrim Eygrimsson.) Deras tre barn hette Bue (digre, den store), Sigurd (vite, kåpa) och Torgunna. Torgunna, som tidigt blev gift, var nu änka, och Sven tyckte hon var ett bra giftermål för Åke. Åke och Torgunna gifte sig (omkring 976. Åke var då 20 och Torgunna kan ha varit 18 år gammal.) De fick sonen Vagn, (född 977). Vagn växte upp hos Åke och Torgunna på Fyn. Han var vild och våldsam och hade dödat tre man redan vid nio års ålder (allt i sagan är förmodligen inte bokstavligt sant). Den ende han såg upp till av sina släktingar var hans morbror, Bue den digre.
På Själland hade kung Harald en jarl, kallad Strut-Harald, pga. sin hatt med en topp av guld, vägande 10 marker (2,6 kg). (OBS! Han var inte kung av Skåne och inte bror till Toke Gormsson. Han kan ha varit en son till kung Harald och hans första hustru, Tova Mistivojsdotter. Strut-Harald Haraldsson var gift med Ingegärd, dotter till jarlen Ulf Trandsson i Götaland.) Deras tre barn var Sigvald, Thorkel och Tova. Sigvald och Thorkel for till Jomsborg för att pröva lyckan. (Det bör ha varit år 987, då yngste brodern Thorkel precis fyllt 18 år. Innan dess hade det inte varit lönt att försöka bli en jomsviking, då alla visste om deras hårda lagar och regler.) På väg till Jomsborg, stannade bröderna till på Bornholm och plundrade Vesetes rikaste gård. När de kommit fram med hela sitt följe till Jomsborg, blev de synade och testade av Toke och hans mannar. Både Sigvald och Thorkel klarade prövningarna, likaså hälften av deras 100 man starka följe. Runt femtio man fick dock vända hem till Själland igen.
Vesete var förstås arg för den skada Strut-Haralds söner hade åsamkat honom och begav sig till kung Sven för att få upprättelse. Sven sände bud efter Harald och bad honom betala Vesete ersättning för hans förluster. Harald ville inte ersätta Vesete för de djur hans söner tagit till proviant. Detta gjorde Vesete och hans söner Sigurd och Bue ännu mer upprörda, så de rustade tre skepp med 200 man för att hämnas. När de kommit till Själland, brände och plundrade de jarl Haralds tre rikaste gårdar. Harald ångrade nu sitt beslut, men Sven lät sina undersåtar nu själv göra upp sinsemellan. Harald rustade då tio skepp för att hämnas Vesete och hans söner på Bornholm. Där brände de nu ner Vesetes tre största gårdar som hämnd. Nu bad Vesete åter kungen om hjälp att medla. Han svarade att de alla skulle infinna sig på Isöre ting, som skulle hållas på Själland senare under sommaren (988). Bue Digre kom iklädd Harald jarls högtidsdräkt, som han stulit föregående sommar när han plundrat Haralds huvudgård i Lejre. Sven hade flyttat sitt residens till Roskilde närmare Roskildevikens utlopp. Dräkten var prydd med 20 marker guld (omkring 5,2 kg), och hans hatt hade 2,6 kg guld på toppen. Självsäker utmanade han nu Harald på duell. Sven, som inte ville ha strid på tinget, försökte nu medla mellan de båda. Han bad Bue lämna ifrån sig Haralds dräkt och ersätta honom för de tre gårdarna som blivit skövlade, mot att han fick behålla två kistor med guld (enligt sagans översättning innehållande 5200 kg guld, en uppenbarligen starkt överdriven siffra) från gårdarna han plundrat. Harald skulle å sin sida ge sin dotter Tova till Bues bror Sigurd. De två kistorna med guld, som de skulle få behålla, var delvis Tovas hemgift. Bägge parter var nöjda med överenskommelsen och fred slöts. Efter tinget gav sig alla iväg till Haralds huvudgård i Lejre och firade bröllop.
Redan följande vår, (år 989), var Bue så rastlös, att han skulle fara till Jomsborg för att bli upptagen som jomsviking där. Även hans yngre nygifta bror, Sigurd, ville följa med. Borgen var knappt två år gammal när detta skedde. Av deras 120 man starka besättning, fick 80 man stanna, medan en tredjedel (40 man) skickades hem.

[runan]

Vagn Åkesson var nu 12 år fyllda. Han var vild och bångstyrig och hade redan dödat minst tre män (enligt sagan). Trots sin unga ålder, lät hans släktingar honom föra befälet över två skepp med 100 man, som alla var mellan 18 och 20 år gamla. I sedvanlig ordning, gjorde hans skepp strandhugg, där de tog vad de behövde av mat, vapen och kläder. Därefter styrde de mot Jomsborg, dit hans morbröder Bue och Sigurd just hade blivit upptagna. När de kommit fram till borgen, bad han att få komma in. Brödraskapets lagar, som dittills troget hade följts, motsatte alla under 18 att komma in i borgen, och på frågan om hans ålder, svarade Vagn ärligt, att han bara var 12 vintrar gammal. Toke och de övriga nekade därför honom inträde, men lovade i gengäld, eftersom han var hans sonson, att han kunde få hälften av Tokes rike i Bretland (Wales) i utbyte. Detta generösa anbud avslog Vagn. I stället utmanade han Strut-Haralds son Sigvald på strid med jämnt antal man på bägge sidor. Detta erbjudande måste nu Sigvald gå med på för att inte förlora hedern. Toke gick också med på detta, men uppmanade Sigvald och hans män att inte döda Vagn. Sigvald rustade nu två skepp med 100 kämpar för att bli lika många som Vagn och hans unga besättning, och rodde ut till viken.
Striden började med stenkastning, för att sedan fortsätta med svärdfäktning. När stenarna hade tagit slut, rodde Sigvald och Vagn iland för att hämta mer, och striderna fortsatte där. Uppe från kastellet, hade Toke och de andra följt slaget och när nu striderna blev mer och mer livsfarliga för bägge sidor, stoppade han striden och förklarade alla välkomna in i borgen.
Tre år efter att Vagn och hans mannar blivit jomsvikingar, (dvs. 992), insjuknade hans farfar Toke. Kung (Boleslav I) bjöds in för ett sista möte och Toke utsåg Sigvald till sin efterträdare. Vagn ärvde hälften av Tokes rike i Bretland, medan Björn Bretske styrde över den andra delen. (Toke blev ca 53 år gammal (ca 939-992). Boleslav hade nyligen blivit kung i Polen efter sin far Mieszko, som hade dött den 25 maj det året. Sigvald var ca 26 år och hade svårt att upprätthålla jomsvikingarnas lagar nu efter Tokes död.) Mot hösten gav han sig av till kung (Boleslav) för att be om hans syster Astrids hand (sagan kallar både Mieszko och hans son Boleslav för ”Buresleif”). Kung Boleslav (966-1025) hade tre systrar. Den äldsta, kallad Astrid (ca 967-1023), var omtalat vacker och klok. Det var henne Sigvald ville gifta sig med. Mellansystern kallas i sagan för Gunhild, (men hette egentligen Swietoslawa). Den yngsta systern hette Geira och var redan bortgift med Olav Tryggvesson, en norsk storman (senare Norges kung). Om Boleslav inte ville ge bort sin syster till Sigvald, hotade han med att lämna Jomsborg och därmed lämna hela Vendland (den Polska kusten) försvarslös mot vikingaangrepp. Boleslav och hans syster tyckte dock inte Sigvald var tillräckligt högättad för att passa som make och svåger till en polsk kung. De vågade emellertid inte avfärda honom heller med tanke på vad det skulle få för följder för deras rike. De gav därför ett ultimatum som de aldrig trodde att Sigvald skulle klara, nämligen att få kung Sven Tveskägg att sluta kräva skatt av Boleslav och till och med buga sig inför honom. Sigvald blev häpen av kraven, men lovade att inom tre år ha uppfyllt vad kungen begärde.
Våren därefter (993) seglade Sigvald med tre skepp och 300 man till Själland. Han lade till i närheten av en gillesgård, där Sven med 600 hirdmän befann sig på ett gästabud. Sina tre skepp lät han sammanbinda, för mot akter, så de låg sidledes mot land. Sedan sände han iland 20 man, som skulle lura dit kungen genom att meddela honom att Sigvald var svårt sjuk och låg för döden. Kungen gick ombord på det främsta skeppet med 30 man – fler fick inte plats på båten. När kungen gått ombord på det mellersta skeppet med 20 man, skulle Sigvalds besättning ta bort bryggan emellan skeppet, så att fler inte kunde gå ombord eller vända tillbaka. Detsamma skulle de göra efter att kungen gått ombord på det tredje skeppet med tio man. Sigvald talade så lågmält, att kungen måste gå alldeles intill honom för att höra vad han hade att säga. Just när Sven böjde sig fram, grep Sigvald tag om hans midja och höll fast honom så hårt, att han inte kunde komma loss. Sigvalds män fick order om att dra upp ankarna och snabbt ro därifrån med alla skeppen. Sigvalds män var 100 mot Svens tio på varje skepp, så de insåg att det var lönlöst att göra motstånd. Kungen var nu fånge på Sigvalds skepp, men det var för ett gott ändamål, försäkrade Sigvald.
Vid framkomsten till Jomsborg, avslöjade Sigvald sin tanke med kidnappningen. Han bjöd Sven och hans 30 hirdmän på ett stort gille och berättade, att han valt ut Boleslavs vackraste dotter, Gunhild, till Svens maka. Frieriet skulle han själv framföra inför kung Boleslav. Sigvald reste till Boleslav, och berättade att han nu hade tagit Sven tillfånga på borgen. Han lovade Boleslav att han skulle få Sven att gå med på att göra Polen skattefritt, mot att han fick hans syster Gunhild (Swietoslava) till äkta maka. Detta gick Boleslav med på och Sigvald for tillbaka till Sven på Jomsborg. Sven ställde sig först tveksam till att behöva lova bort en så stor inkomstkälla som kung Boleslavs tribut skulle inbringa, men Sigvald övertygade honom om, att det var bättre och ärofullare att ha en skattefri och oberoende svärfar. Senare gjordes bröllopsplanerna upp och datum bestämdes.

[runan]

Redan sommaren (993) stod dubbelbröllopet mellan Sven och Swietoslava, och Sigvald och Astrid. Morgonen efter bröllopet, tog brudarna av sina slöjor. Sven fick då ännu ett bevis på Sigvalds list. Astrid var ju mycket vackrare än hans egen brud Swietoslava! Han höll dock god min, och reste hem med sin hustru. Under hösten (993) avled Sigvalds far Strut-Harald på Själland. Den enda av Haralds barn, som var hemma på Själland, var hans minderårige son Hemming. Kung Sven var därför själv skyldig att ordna gravölet efter sin jarl, ifall ingen av hans äldre söner skulle hinna hem. Han sände bud till Jomsborg, där Sigvald och Thorkel Höge var, med budskapet om deras fars död. Bröderna litade inte på Sven, så de tog med sig halva styrkan av jomsvikingar på resan till Själland. Sven välkomnade jomsvikingarna med ett överdåd av mat och stark dryck i festsalen. När alla blivit rejält druckna, tog Sven till orda och utmanade bröderna på vem som kunde lova mest inom de närmaste tre åren. Kungen började med att lova, att han inom tre år från nu skulle ha fördrivit kung Adalrad (Æthelred II) av England eller dödat honom och intagit hans rike. Sigvald ville inte vara sämre. Han lovade att inom tre år ha slagit jarl Håkon (Håkon Ladejarl Sigurdsson) av Norge och intagit hans rike, eller själv bli dödad. Thorkel Höge lovade att följa sin broder och inte vika vid hans sida. Bue Digre lovade också att följa Sigvald och strida tappert vid hans sida. Sigurd Kåpa lovade sedan att följa sin bror på slagfältet och strida så länge någon av dem stod på benen. Unge Vagn Åkesson (16 år) lovade sedan att följa sin morbror Bue på deras härtåg till Norge, och därtill, om han fortfarande var vid liv, att äkta Thorkel Leras dotter Ingeborg, som han förälskat sig i. Thorkel Lera, som tillhörde Håkon jarls hirdmän, skulle han först själv ta livet av. Björn Bretske var nästa man i tur, och lovade att tappert kämpa vid Vagns sida, så som han lovat sin svågerson Palnatoke att göra. Efter en del övertalning nästföljande dag, fick Sigvald 60 stora och välutrustade skepp av Sven för att kunna uppfylla löftena och inta Norge så snart det var möjligt. Så fort våren (994) var i antågande, gav sig jomsvikingarna iväg till Norge för att dräpa den brutala jarlen på Lade, Håkon Sigurdsson, så som de lovat på gillet hos Sven. Sven Tveskägg ville inte vara sämre han. Tillsammans med den norske stormannen Olav Tryggvesson, for han iväg till England för att härja, och förhoppningsvis döda eller fördriva kung Æthelred II, (som suttit på Englands tron sedan 978). Olav Tryggvesson hade (993) förlorat sin maka, Geira Mieszkoska, efter tre års äktenskap, och behövde ta ut sin stora sorg genom ett plundringståg till England.
Jomsvikingarna for med 100 skepp till Viken i södra Norge. Därifrån styrde de upp till Tönsberg. De brände och skövlade allt i sin väg. På sin väg upp för Rogalands kust, högg Vagn av Håkan jarls länderman Geirmunds hand. Geirmund överlevde anfallet med blotta förskräckelsen och lyckades fly in i skogen och kom efter tre dygn fram till folk, som kunde berätta var jarlen höll hus. Håkon och hans son Erik gästade gården Skugge hos ländermannen Erling. Geirmund berättande nyheten om anfallet för jarlen och hans män. De fick bråttom att rusta för krig mot danskarna. Håkons äldste son Sven fick samla ihop alla krigsdugliga män från Trondhemsbygden, Erling sände han söderut till Rogaland. Erik skickades norrut till Numedalen och själv reste Håkon till Romsdalen, Nord- och Söndmöre. Till slut hade de fått ihop 300 skepp med man och allt, som samlades i viken Hjörungavåg (dagens Liavåg, i Sunn/Söndmöre söder om Ålesund).
Samtidigt var den danska hären på väg norrut, och snart nådde de ön Hod (Hareidlandet) vid bukten där Håkons flotta låg gömd. Av en bonde på ön, fick de veta att Håkon jarl låg med sitt skepp precis i närheten. Bonden lurade dem, och sa att han var ensam med sitt skepp för att de skulle gå rakt i fällan. Jomsvikingarna lät sig dock inte sig luras, utan gjorde sig fullt stridsberedda. När de kommit in i viken, såg de Håkons alla skepp, tre gånger fler än de själva rådde över. Striden blev hård och jämn till en början. Jomsvikingarna kämpade tappert och med stort mod. Trots det numerära överläget gick det allt sämre för Håkons mindre stridsvana män. Jarlen gick då iland på en ö för att offra till sin skyddsgudinna, Thorgerd Hordabrud, och hennes syster Irpa. Först efter att han offrat sin yngste son, Erling (född 987), kände Håkon sig redo att uppta striden igen. Håkons träl Skopte Kark fick utföra människooffret. Håkons mannar fick nya krafter av blotsoffret och blev till slut för övermäktiga och Sigvald, Vagn, Bue och de andra blev tillfångatagna. Hagelstormen och kylan som följde hade gjort de överlevande stelfrusna.

[runan]

Jomsvikingarnas rövade gods blev nu Håkons och hans mäns krigsbyte. De fångna männen hade bundits och fjättrats. Nu skulle de alla avrättas. Thorkel Lera, som Vagn svurit på att döda, och Håkon jarls främsta träl Skopte Kark, började hugga och slå ihjäl krigsfångarna. När de dödat nio fångar, kom Erik Håkonsson och dräpte den tionde. Den tolfte mannen att mista sitt huvud, var Bue digres son, Sven. Sven hade långt, vackert silkesgult hår. Han begärde att få möta döden av en högättad man, som höll hans hår, så det inte blodades ner vid hugget. När Thorkel Lera högg, ryckte Sven undan huvudet, så hirdmannen som höll hans hår fick bägge armarna avhuggna vid armbågen. Detta roade Erik så pass, att han benådade ynglingen, som ännu bara var 17 år. Nästa man var ingen mindre än Vagn Åkesson. Kaxigt berättade han vem han var och varför han kommit till Norge – för att döda Thorkel och gifta sig med hans dotter Ingeborg. Ursinnig rusade Thorkel då fram med svärdet i bägge händerna. Vagn duckade för hugget, som istället högg av repet han var bunden med. Thorkel snubblade på den av blod nedsölade marken och tappade sitt svärd. Vagn tog snabbt svärdet och stack ihjäl Thorkel. Håkon beordrade sina män att genast döda Vagn, men hans son Erik trädde åter emellan och förhindrade det. Vagn sade, att han gärna tog emot Eriks benådning, på villkor att även de sista av hans landsmän släpptes fria. Nästa man på tur var Vagns fosterfar Björn Bretske, som hade blivit en gammal man (ca 67 år). Erik benådade härmed alla resterande män, däribland Sigvald, Björn Bretske, Thorkel Höge, Bue Digre och Sigurd Kåpa.

(Erik Björnsson, som vann slaget vid Fyrisvallarna utanför Gamla Uppsala längs Fyrisån 984, dog plötsligt tio år senare, precis som hade förutspåtts efter hans blotande till Odin för seger i slaget. Götaland regerades nu av hans änka Sigrid Tostesdotter, eftersom deras son Olof ännu var minderårig. Sigrid var därför en mycket eftertraktad kvinna, men Olof var 14 och nära att bli myndig. Olav Tryggvasson var en av hennes friare, direkt efter hemkomsten från England, där han gjort segrar och vunnit ära och dessutom blivit döpt av självaste biskopen Ælfheah av Canterbury.) Sigrid lät sig dock inte imponeras. Olav hade ännu inget rike. Kränkt och i vredesmod, reste han till Norge för att ta livet av den impopuläre jarlen Håkon för att bli kung över hela Norge. Under tiden hade två nya friare dykt upp hos Sigrid i Gamla Uppsala. Det var den norske småkungen Harald ”Grenske” Björnsson, (länderman över Agde och Vestfold, en sonson till Harald Hårfager och far till den kommande kungen och helgonet över Norge, Olav II ”Digre, den Helige”). Den andre friaren var (den blott 11-årige) Vissavald (Vsevolod av Volhynia, som väl var skickad av sin far, Vladimir den Store av Kievriket i Ryssland, att fria på hans bror Svennings vägnar.) De visste inte att Sigrid var intresserad av en annan kung, Sven Tveskägg. För att undvika hotelser och slagsmål, bad hon sina friare om betänketid till nästa dag och bjöd dem att sova över. När de båda männen hade lagt sig, låste hon in dem och lät tända eld på huset så de brann inne. (Detta var sommaren 995.)
Olav var nu i Norge och utfäste en belöning till den som dödade Håkon. Håkon hade blivit hård mot både rika och fattiga och fann inget stöd hos befolkningen. Håkons egen träl, Skopte Kark, skar halsen av jarlen, men när han visade upp huvudet för Olav, blev han själv gripen och avrättad. Olav var nu kung i Norge. (Han var ett kort tag gift med Gudrun Skeggesdotter 995-996, men lämnade henne när han fick chansen att äkta Harald Gormssons dotter Tyra, änka efter Styrbjörn Olofsson. Hon var ca 43 år och Olav hade inga barn. Efter ett par år, fick de en son, Tryggve, men barnet dog efter bara några månader.) Sigrid Tostesdotter gifte sig senare (på hösten år 995) med Sven ”Tveskägg” Haraldsson. (De fick snabbt sonen Knut, född 996, och sedan dottern Æstrid, som också döptes till Margareta, född 997.)

Otroligt att ingen har gjort en film av detta

[Bäckahästen]

Otroligt att ingen har gjort en film av detta

Det håller jag med om.

[Historikus]

Et par forskere har skrevet artikler om emnet i nyere tid:
https://www.academia.edu/4103014/Jomsbo ... g_historie

Godt set "BalticSea"

Artiklen "Jomsborg og jomsvikinger mellom arkeologi og historie" er af norske Frans-Arne Hedlund Stylegar, 2015.

Han skriver side 81-82 følgende:

Jumne
Men hvor lå denne byen? Det har versert ulike forslag, mer eller mindre velbegrunnet, som området nord vest på øya Usedom, i et område som nå er overskylt, eller Barth området nær Stralsund.

I dag er det relativt konsensus om at Jumne, Jom, Julin osv. betegner vikingtidens forgjenger til den nåværende byen Wolin, slik historikeren Adolf Hofmeister foreslo i 1932 (Hofmeister 1932). Arkeologiske utgravninger i Wolin, fra 1934 og frem til 2. verdenskrig ledet av Kunkel og Wilde og deretter av Filipowiak og andre, har da også avdekket spor etter et emporium på stedet, lokalisert der to viktige handelsruter møttes (Kunkel & Wilde 1941; Filipowiak 2004; Stanisławski & Filipowiak 2013; Duczko 2014).

Wolin/Jumne var en av en hel rekke emporier, sentra for handel og håndverk, som ble etablert langs den sydlige østersjøkysten i eldre vikingtid. Stedet utviklet seg i begynnelsen av 800-årene og hadde sin glansperiode i annen halvdel av 900-årene. Etter år 1043 mistet det sin betydning. Det som hadde vært en nokså beskjeden bebyggelse på østkysten av øya Wolin, var gjenstand for omfattende strukturendringer i 800-årene. Bebyggelsen ble kraftig utvidet, det ble etablert et havneanlegg, og en forsvarsvoll ble reist.

I begynnelsen av 900-årene fortsetter ekspansjonen: En ny, regelmessig anlagt bebyggelse etableres nord for hovedbebyggelsen, der det også bygges nye hus og reises en ny, sterkere forsvarsvoll. Samtidig anlegges en forsvarskjede som beskytter byen mot angrep fra sjøsiden.

Gjenstandsfunnene tyder på at befolkningen i Wolin var multietnisk og blant annet hadde slaviske og skandinaviske innslag. Om det siste vitner bl.a. funn av torshammere og enkelte typer av draktsmykker, mens også brynesteiner (hvæssesten) og kar av kleber med norsk opprinnelse viser forbindelsene nordover. Men det skandinaviske innslaget i Wolin har neppe vært større enn i samtidige handels- og håndverkssentra på østersjøkysten, kanskje heller tvert imot (Duczko 2014). Noe vikingebøle eller krigerleir, slik senere sagatradisjon fremstiller Jomsborg, er det imidlertid ikke grunnlag for å oppfatte Wolin som; det er for eksempel få våpenfunn herfra, og krigergravene som finnes i tilknytning til en del andre emporier, glimrer med sitt fravær.
________________________________________

Jeg har selv i 2010 studeret de nævnte kilder og senere udgravninger. Omfattende arkæologiske udgravninger i perioden 1934-90 har afdækket en bebyggelse med havn, gravpladser, kultsted og borg - og resultatet vurderes som et blandet slavisk-nordisk miljø i det 10./11. århundrede. Oldsager fra stedet kan dateres til sidst i 900- og 1000-tallet og fragmenter i både Borre- og Ringerikestil er fundet. Dog er der - indtil nu - ikke fundet endeligt bevis for dansk indflydelse på stedet.

Kilde: "Jumne, Vineta, Jomsburg, Julin, Wollin". 5 Jahre Grabungen auf dem Boden der wikingerzeitlichen Großsiedlung am Dievenow strom 1934-1939; Otto Kunkel u. Karl August Wilde, Stettin 1941.

[Bäckahästen]

Snyggt inlägg med karta och allt.

[Historikus]

Wolins udvikling til et ’emporium’ foregik hovedsagelig i perioden fra det 9. årh. til det 11. årh. I denne periode eksisterede en stort kompleks af forskellige lokaliteter, som en fæstning, en tidlig by med fæstningsvolde, en havn, mange gravpladser og et kult tempel.

De tidligste spor går helt tilbage til folkevandringstiden. C14 prøver af stolpehuller langs floden indikerer en konstruktionsperiode fra midten af det 5. årh. til det 7. årh. Der er tilsvarende fundet keramik fra det 5. til det 6. århundrede. Fra det 8. til det 10. årh. eksisterede en boplads på den højre side af Dziwna-floden, hvor husene var bygget på pæle. I den sydlige del af bebyggelsen har der eksisteret en bred grøft, som opfattes som en det af et forsvarssystem fra den første halvdel af det 9. årh. Forsvarssystemet blev udbygget med en konstruktion af en palisade og voldanlæg (rampart) opført i den anden halvdel af det 9. årh. (se fig. 3). Hele bopladsen var omkranset af denne ’rampart’ som forsatte ned til havnen. Havnen var bygget i perioden 880-990. Byen Wolin bredte sig - og hele den eksisterende bebyggelse blev i det 10. årh. omkranset af en ny fase ’rampart’ (se fig. 3) - dateret til 904-924.

Kilde: ”From one sea to another. On Wulfstan’s right hand - the Viking Age emporia in West Slav Lands” by Mateusz Bogucki 2009; updated version from “The Viking Age ports of trade in Poland” 2004.

Wolin.jpg (134.6 KiB) Visad 6164 gånger