Angående att biskop Egino som enligt Adam av Bremen skall ha kristnat Blekinge. Åter igen så skriver även Adam av Bremen följande i fjärde bokens sjunde kapitel;
Skåne är den yttersta delen av Danmark och utgör en halvö
Alltså samma person och källa som nämner biskop Eginos kristnande av Blekinge. Biskop Egino var underställd ärkebiskopen i Hamburg-Bremen som var ärkebiskop över hela Norden. Kyrkan samarbetade alltså över landsgränserna, vilket också syns i Adam av Bremens texter när biskop Egino tex är med och vill riva hednatemplet i Gamla Uppsala och han hjälper även till i Skara i Västergötland för att nämna några exempel. Det fanns alltså inte en dansk och en svensk kyrka på det vis som det finns idag utan de var alla underställda ärkebiskopen i Hamburg-Bremen.
I fjärde boken, kapitel 30 står följande;
Adalvard kom alltså till Sverige glödande av iver att predika evangelium, och på kort tid omvände han alla invånare i Sigtuna och dess omnejd till kristendomen. Han avtalade också med den högvördige biskop Egino i Skåne att de gemensamt skulle besöka det bekanta hednatemplet som kallas Uppsala för att pröva om de där kunde bringa Kristus någon frukt av sin möda. De var villiga att med glädje utstå all slags pina, om blott det hus nedrevs, som är centrum för den vilda vantron. När detta nedbrutits eller ännu hellre nedbränts, skulle nämligen följden bli att hela befolkningen omvände sig. När den fromme kung Stenkil hörde att denna avsikt hos Guds bekännare med ogillande omtalades bland folket, fick han dem med sluga ord att avstå från sin avsikt. Han försäkrade nämligen att de genast skulle bli dömda till döden och han själv bli avsatt eftersom han släppt in ogärningsmän i landet. Då skulle alla de som nu trodde lätt återfalla i hedendom, såsom man nyligen sett att det skedde i slavernas land. Biskoparna fogade sig efter kungens argument och reste i stället runt till alla götarnas samhällen, där de slog sönder avgudabilder och därpå vann många tusen hedningar för kristendomen.
Biskop Egino är alltså inte bara med i "korståg" mot de vilda blekingarna, utan även på andra ställen i Sverige. Det står även en del intressant information i inledningen till fjärde boken (tex kapitel E och F) om hur ärkebiskop Adalbert utser de olika biskoparna i Norden samt deras uppgift i Norden.
I fjärde bokens inledning, kapitel F står det bla följande;
Den berömde ärkebiskopen bevisade dem alla tillbörlig ära och manade dem genom böner och belöningar att predika Guds ord bland de vilda folken.
I början på samma kapitel står;
Antalet män, som ärkebiskopen invigde för mission bland hedningarna, är ganska stort. Deras biskopssäten och namn har jag fått reda på genom hans egen berättelse. För Danmark insatte han alltså nio, nämligen Ratolf för samhället Slesvig, Otto för samhället Ribe, Christian för samhället Århus, Heribert för samhället Viborg, munken Magnus och Albricht för ön Vendel, munken Eilbert för öarna Farria och Fyn, Wilhelm för ön Själland, Egino för landskapet Skåne. För Sverige invigde han sex: Adalvard och Acilin, vidare Adalvard och Tadiko och därtill Simeon och munken Johannes. För Norge invigde han endast två: Tholf och Sigvard.
De är alla utsända av ärkebiskopen i Hamburg-Bremen att missionera bland de hedniska folken i Norden. Det är alltså inte den danske kungen som sänder biskop Egino att kristna Blekinge.