Så här skriver Maja Hagerman i "Försvunnen värld - om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige" från 2011 på sidorna 392-393:Yngwe skrev: Själv skulle jag tycka det vore mycket intressant om kvinnan i östhögen fick lite fokus. Hon är ju inte alls utan paralleller och skulle kunna representera något mycket intressant i vår historia...
Vem ligger i Uppsala högar? Mängder av forskning har redan gåtts igenom. Framför mig ligger det till sist kvar en knastertorr liten skrivelse på tio sidor: "Osteologisk analys av Kungshögarna i Gamla Uppsala socken", författad 1999. Den handlar om några små påsar med brända ben i och underliga påskrifter som förvaras i källaren på Historiska museet i Stockholm. Detta är de drygt 700 gram brända ben som togs tillvara när man grävde ut Östhögen år 1846-1847 (rätt mycket stoppades också tillbaka). Hundra gram ben härrör från människa: några halskotor med förslitningsskador, en del mellanhands- eller mellanfotsben, fingerben och tåben. Men framför allt finns där ett skalltak som fallit sönder i ett 50-tal bitar, och där ingår två fragment av ögonbrynsbågar. De visar att skelettet i Östhögen troligen tillhört en kvinna.
Så mycket för Ynglingatal alltså och uppräkningen av alla dessa kungar! Människobenen i Östhögen, den hög som är störst, ytterst och möjligen också äldst av kungshögarna i Gamla Uppsala, tycks komma från en kvinna i 20-30-årsåldern.
Att analysera ben som blivit hårt brända är naturligtvis en osäker hantering. Kvarlevorna i Östhögen har undersökts av osteologer vid flera tillfällen och de har alla, på lite olika vägar, kommit till liknande slutsatser, såväl C.M Fürst 1934, som Torsten Sjøvold 1995 samt Sabine Sten och Maria Vretemark år 1999: en kvinna har begravts i Östhögen. Ändå blir jag avrådd från att återge innehållet i den senaste rapporten: "Ta inte upp det där, det är så omdebatterat", säger flera personer. Vari ligger det kontroversiella, det blir jag genast väldigt nyfiken på.
Men svaret jag närmar mig är så komplicerat att jag nog inte riktigt lyckas förstå det själv. Fast det ger onekligen en intressant inblick i vetenskapens stora och fascinerande labyrint. I rapporten från 1999 dras nämligen slutsatsen att det bara är en kvinna som begravts i Östhögen, en enda individ. År 1934 hade C.M. Fürst också, utifrån ett bevarat käkben, kommit fram till att den döda i gravgömman troligen var en kvinna, vilket hade publicerats i Sune Lindqvists stora standardverk "Uppsala högar och Ottarshögen" år 1936. Det är alltså kring detta käkben det hela kretsar. Sten och Vretemark gör bedömningen att käken hört ihop med resten av benen och med kraniet som enligt deras bedömning även bär kvinnliga drag kring ögonen. Alla tänder i käken har fallit bort utom en. Det är en molar, en tolvårstand, vilket tyder på att käken inte har hört till något barn.
Men käken har också tolkats på ett annat sätt. År 1995 kom Torsten Sjøvold fram till att käken hört till en annan person än kraniet. Skälet för det är att tolvårstanden, en av de bakre stora kindtänderna, inte är sliten utan saknar tandemalj. Även rotsystemets utveckling tyder på att käken tillhörde en ung individ, mellan 10 och 14 år gammal, menar han. Och det är i dessa intrikata vindlingar av iakttagelser nere i den enstaka tolvårstandens innandömen som osteologerna inte riktigt är överens om hur mycket som går att uttyda ur brända ben. Om det Sjøvold sett stämmer så har käken tillhört någon annan. Och denna andra person anser han kan tolkas som en liten prins, och då förvandlas kvinnan i Östhögen enligt denna tolkning till hans amma eller en offrad trälinna.
En kvinna har troligen begravts i Östhögen, det är osteologerna överens om. Så vad frågan egentligen handlar om är varför Östhögen ändå tolkas som en grav över en man, en prins med sin tjänarinna? Vad som talar emot att kvinnan skulle vara huvudpersonen, den drottning eller höga prästinna som förärats högen, är föremålen. En kvinna i en monumental grav ska inte sakna smycken. varför de inte finns där är naturligtvis ett mysterium. Aristokratiska fruar längre söderut begravdes med stora bröstutsmyckningar med guld och pärlor i. Smyckena fattas i Uppsala (så när som på en ring som kan ha hört till ett guldspänne). Men frånvaron av smycken kan också ses i ljuset av den egendomliga fyndtomma hallen som grävdes ut i Uppsala. Det tog tid innan den här dalgången sällade sig till den glittrande hövdingakultur som rådde på andra håll i Skandinavien. Det finns dock andra prestigeföremål i Östhögen; en sminkpalett, alltså en millimetertunn ornerad stenskiva som varit täckt med någon "trög" massa, flera glasbägare, dryckeshorn och femton brända bitar av bleck som kan ha tillhört en hjälm, och så något som gissningsvis varit en del av en guldskida till en liten dolk. Är det dessa som avgör saken?
Inga säkra svar finns, kanske kommer de inte förrän den dag man öppnar Östhögen på nytt för att se om där ligger något kvar i gravgömman som kan förklara saken?
Inga säkra svar finns, kanske kommer de inte förrän den dag man öppnar Östhögen på nytt för att se om där ligger något kvar i gravgömman som kan förklara saken. Tills vidare får man bara påminna sig att kvinnan i Östhögen - även om hon inte var en självklar bärare av en hjälm och en dolk och även om hon saknade smycken - ändå inte har saknat sammanhang: distinget, disasalen och dödsgudinnorna i Ynglingatal. Så min fråga är: kan man verkligen helt säkert utesluta att kvinnan som begravdes i Östhögen var den person för vilken graven var ämnad? Skulle hon inte kunna vara en representant för den dödsgudinna som tog emot Uppsalakungarna på den andra sidan? En palett med smink för förvandlingen, en bägare att utbringa välkomstskål i och en liten dolk i guldbeklädd skida kunde kanske passa i en sådan tolkning.
