Skandinaviskt Arkeologiforum

I olika sammanhang har jag läst om att man har hittat pincetter i järnålderstida gravar och på boplatser. Det här brukar åtföljas av en del för mig svårförståeliga förklaringar om pincettens betydelse för den personliga hygienen.

En dag då jag bar in och klyvsågade och maskinhyvlade några plankor i snickeriet slog en tanke mig.
På järnåldern hade de inga hyvlar. Den vanliga metoden att plana trävirke var med yxa, såkallad sprättäljning. Ibland tog man ned de värsta ojämnheterna med en skavare efteråt. Sprättäljning är förmodligen den metod som av alla kända metoder ger stickfriast möjliga ytor med yxa men ändå måste järnåldersmänniskorna ha fått betydligt mer trästickor i olika kroppsdelar än nutidsmänniskor.
Det går att dra ut stickor med andra handens tumnagel på knivspetsen men risken är stor att såret blir större än nödvändigt så en pincett är helt klart en bra satsning om man vill minska risken för infekterade sår både då och nu.

Låter teorin rimlig?
Jag är ingen historiker eller arkeolog..... bara en snickare och timmerman med litet historiaintresse.

Tycker din teori låter helt rimlig Arbetar man med trä så får man stickor då och då..

Jag tycker också den låter rimlig (fast här nere kallar vi stickor för spetor).

Ofta hittas pincetten tillsammans med örslevar, sittande tillsammans på en liten ring. Om din hypotes skulle stämma, hur skulle du förklara örslevarna? Naturligtvis utesluter inte förekomsten av örslevar att pinsetter aldrig använts till att avlägsna stickor (vi gör ju det så varför inte också de förhistoriska människorna?), men jag har svårt att tro att detta var enda användningsområdet för dem.

Båda är avsedda för kropssvård.

Ja? Jag tänker mer i anslutning till den kontext TS beskriver i trådstarten.

nissan skrev:Båda är avsedda för kropssvård.

Ett tvärsäkert uttalande utan källhänvisningar.

Men om man lever i byggnader med mycket ohyvlade träytor så blir väl inte stickorna någonting som bara drabbar snickare och timmermän?
Rimligvis blir det en ständigt återkommande sysselsättning att plocka stickor ur baken på ungar i koltåldern.

På tal om "pincetter". Texten nedan står att läsa i min bok "Den skånska historien, Före skrivkonsten" från 1999.

Vi hade en gång grävt fram en stilig pincett från en utplöjd gravhög i Fosie och fyndet låg nu på konserveringsateljen på Malmö museum. In kommer skolläraren Sixten, ser pincetten och tar varsamt upp den.
-”Aha, ni har hittat en sax!" säger han högt och bestämt på lärares vis.
-”Nej, det är en pincett”, svarar jag i egenskap av självsäker arkeolog.
-”Icke. Titta här!”
Så gör han något som får nackhåren att resa sig på mig. Han trycker försiktigt ihop den tretusenåriga bronsen för att demonstrera hur den en gång fungerat. Då visar det sig att skänklarnas yttre ändpartier inte fungerar som en pincett utan går mot varandra som på en sax.
-”Jag har provat många sådana här på museer och alla fungerar på detta sätt,” säger Sixten glatt. ”Har du tänkt på vad som händer om du rakar dig men vill bevara din mustasch? Försök att fixa till en mustasch med rakkniv; det är dömt att misslyckas. Det här är ingen pincett. Min vän, det är en mustaschtrimmare, en sax.”

Jag passade sedan på att testa andra ”pincetter” i museets magasin och alla fungerade på samma saxliknande sätt.

En pragtfuld historie, Sven. Det minder mig om at Claude Lévi-Strauss beundrede indianerne i Amazonas for deres omhu med at fjerne uønsket skægvækst. Men de trak ikke skæghårene ud med en pincet, men med et særligt instrument med en udspændt tråd, som de rullede hen over huden. - Hvis jeg husker rigtigt.