Jag har inget definitivt förslag men ser två olika ingångar till frågan:
Stammar som företeelse observerad utifrån - Många (de flesta?) av våra källor om germanska stammar är romerska. Vad menade romarna med "stam"? En
tribus var ursprungligen någonting i stil med "valkrets", fast syftande på gruppen av röstande snarare än deras geografiska boområde. Under republiken och in i imperietiden tillhörde alla romerska medborgare en
tribus (källa). Sen om jag inte minns fel kan germanska grupper beskrivas även med andra termer i romerska källor, kanske bör man vara noga med exakta ordalydelsen? Hur som helst,
tribus-begreppet var som jag förstår det sprunget ur den romerska republiken. Kan man tänka sig att i samhällen allt mer fjärmade från den romerska republiken i tid och styrelseskick ändrades innebörden av begreppet allt mer? För en frankisk eller irländsk krönikör, för en arab eller en byzantin var det kanske mer rimligt att beskriva germanska grupper i andra termer och med andra kategorier?
Samhällsutveckling bland germaner - Var det så att stamsystemet (hur det nu kan ha sett ut och fungerat) utvecklades och övergick i något annat? De germanska kungarikena i tidigare västrom, till viss del arvtagare till imperieroms styrelseskick med central administration o.s.v.
(se ex. här) - innebar de att stamindelningen förlorade betydelse och innebörd, även i
magna germania, genom att geografisk indelning blev viktigare i och med kungarikenas tillkomst och därmed ersatte stamindelningen som identitetskategori? Vad stammar än hade betytt tidigare måste de väl ha förlorat mycket av sin mening som senast i och med
feodalsystemets tillkomst - vad hade väl stammar för plats där? Om ett feodalt kungarike bildas, uppmuntrar inte det omkringliggande områden att organisera sig på något vis och på ett högre plan än stamsamhällets - antingen genom att inspireras av grannexemplet eller av nödvändighet, för att bemöta den mäktiga grannen?