Svearikets förhistoria

500 f.Kr. - 1066
Castor
Inlägg: 1028
Blev medlem: 1 maj 2015, 07:08
Ort: Norrtälje

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Castor » 12 februari 2020, 08:44

Vilka var då "sär-svearna"?...

https://da.wikipedia.org/wiki/Sædingestenen

Kanske en indikation på att det i slutet av 900-talet fanns andra svear utanför Erik Segersälls och Olof Skötkonungs maktområde?

Valdemar
Inlägg: 1782
Blev medlem: 20 augusti 2015, 09:16

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Valdemar » 12 februari 2020, 09:14

Eller så ingick detta område just då i deras maktområde?

Kungsune
Inlägg: 1911
Blev medlem: 4 maj 2015, 08:37

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Kungsune » 12 februari 2020, 09:21

Ja, hur säker är tydningen "sær" i "særsveerne"? Det är väl närmast standard att olika runologer får olika resultat när det gäller detaljer som enstaka bokstäver.

Användarvisningsbild
Yngwe
Inlägg: 4400
Blev medlem: 15 april 2015, 23:01
Ort: Gränna

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Yngwe » 12 februari 2020, 13:12

Kungsune skrev:
12 februari 2020, 08:35
Ja, därav min inledande mening. Det resonemang ffa du och jag fört kring Beowulf och Jordanes visar ju om något att det är fullt gångbart att tolka in ex götar som svear.
Ja, redan för flera år sedan kokade denna diskussion ihop till att det fanns en enda någorlunda tillförlitlig källa som antydde att det fanns ett självständigt separat Götarike, och det var just Beowulf.....

Castor
Inlägg: 1028
Blev medlem: 1 maj 2015, 07:08
Ort: Norrtälje

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Castor » 12 februari 2020, 14:18

Yngwe skrev:
12 februari 2020, 13:12
Ja, redan för flera år sedan kokade denna diskussion ihop till att det fanns en enda någorlunda tillförlitlig källa som antydde att det fanns ett självständigt separat Götarike, och det var just Beowulf.....
Beowulf, får man väl säga, är trots allt bara ett diktverk, men det finns ju en samtida källa som antyder att det verkligen fanns ett självständigt kungastyrt Götarike på 500-talet, nämligen Prokopios.

Användarvisningsbild
Yngwe
Inlägg: 4400
Blev medlem: 15 april 2015, 23:01
Ort: Gränna

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Yngwe » 12 februari 2020, 14:59

Castor skrev:
12 februari 2020, 14:18
Yngwe skrev:
12 februari 2020, 13:12
Ja, redan för flera år sedan kokade denna diskussion ihop till att det fanns en enda någorlunda tillförlitlig källa som antydde att det fanns ett självständigt separat Götarike, och det var just Beowulf.....
Beowulf, får man väl säga, är trots allt bara ett diktverk, men det finns ju en samtida källa som antyder att det verkligen fanns ett självständigt kungastyrt Götarike på 500-talet, nämligen Prokopios.
Ja med rike avser jag en större sammanslutning, . Prokopios säger ju helt riktigt att det finns götar i Thule, och att dom har en kung, men också att det rör sig om en av många stammar. Alltså, helt i linje med de andra källorna.

Visi
Inlägg: 367
Blev medlem: 19 juli 2019, 14:16

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Visi » 16 februari 2020, 14:10

Några reflektioner/spekulationer:

Erik Anundsson/Emundsson.

Övertar riket efter sin far Anund/Emund.

Samtida med Harald hårfager men äldre än denne (en/två generationer?).

Ett av huvudsätena: (Gamla) Uppsala.

Var ute i leding varje sommar, fokus: andra sidan Östersjön (Finland, Karelen, Estland och Kurland etc.). Byggde borgar/byggnader (?försvar, härläger, handel, förvaring, bevakning?) (Indirekt stöd för tidigt förekommande krigsflotta österut kam man tycka finns i Upplandslagen och Östgötalagen även om detta inte behöver säga så mycket om förhållandet seklerna innan medeltiden).

Av allt att döma ingår Västergötland i riket. Götarna beskrivs indirekt dock som ett inlandsfolk (de "rider", det råder ofred "uppe" i Götaland, samt saknar äldre Västgötalagen lagar som reglerar ledungen även om detta inte behöver säga så mycket om förhållandet seklerna innan medeltiden).

Lägger under sig Värmland samt området nord och väst om Göta älv ända fram till havet och upp till Svinesund. Det sistnämnda området vill han sammanfoga med Västergötland under det gamla namnet Västergötland.

Sätter Rane den götiske som jarl över det sistnämnda området.

Man kan ställa sig frågan om Erik försöker införa en ledungsorganisation inom det nya området. Hur som helst misslyckas han och förlorar området, även Värmland, till Harald hårfager.

Erik dör när Harald hårfager varit konung i cirka 10 år. Han efterträds av sin son Björn.


Kung Anunds son hette Erik och övertog riket efter sin far i Uppsala; han var en mäktig kung. Under hans dagar kom kung Harald hårfager till makten i Norge, han som först av alla i sin ätt härskade över hela Norges land. Björn hette Eriks son i Uppsala; han övertog riket efter sin far och härskade länge.
Hervararsagan, tillägg, https://www.tacitus.nu/svenskhistoria/k ... rsagan.htm
När han satte sig ned, var det först tyst. Men så reste sig Torgny. När han reste sig, reste sig också alla bönderna, som förut hade suttit, och alla som hade varit på andra ställen rusade dit och ville höra på vad Torgny sade. Det var då till en början mycket buller av trängsel och vapen. Då det blev tyst, sade Torgny: »Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut. Min farfader Torgny kom i håg Uppsalakonungen Erik Emundsson[266] och berättade om honom, att så länge han var i sin bästa ålder, hade han leding ute varje sommar och drog till olika länder och lade under sig Finland, Karelen, Estland, Kurland och österländerna vida omkring[267] — man kan ännu se de jordborgar och andra stora byggnader, som han lät resa —; och likväl var han icke så högmodig, att han icke lyssnade till sina män, om de hade något att tala med honom om. Min fader Torgny var lång tid hos konung Björn[268] och kände hans seder; i Björns tid stod hans rike i stor kraft och förminskades icke — och likväl var han blid emot sina vänner. Jag själv kan minnas konung Erik den segersälle och var med honom på många härfärder; han ökade svearnas rike och värjde det med kraft — och likväl var det lätt för oss att giva honom råd. Men denne konung, som nu är, låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill, och härom beflitar han sig med all iver; men han låter sina skattländer gå ifrån sig av kraftlöshet och svaghet. Han envisas att hålla Norges rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro. Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i östervåg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget[269] då de hade blivit uppblåsta, av övermod, liksom nu du emot oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»
OLAV DEN HELIGES HISTORIA, http://heimskringla.no/wiki/Olav_den_heliges_historia
13. Om konung Harald och sveakonungen Erik.
Konung Harald kom med sin här österut till Viken och styrde in till Tunsberg, där då var köpstad; han hade då uppehållit sig fyra år i Tråndheim och under den tiden icke varit i Viken. Där fick han nu höra, att sveakonungen Erik Emundsson hade underlagt sig Värmland och tog skatt av alla skogsbygderna där, och vidare, att han räknade Västergötland ända till Svinesund i norr och ända till havet i väster, varför han gjorde anspråk på allt detta såsom sitt rike och tog skatt därav. Han hade satt till jarl däröver en man vid namn Hrane den götiske. Denne innehade riket mellan Svinesund och Göta älv och var en mäktig jarl. Det berättades också för konung Harald, att sveakonungen hade sagt, att han icke skulle sluta, förrän han hade lika stort rike i Viken som fordom Sigurd eller hans son Ragnar lodbrok; men det var Raumarike och Vestfold ända ut till Grenmar[27] samt Vingulmark och allt landet söder därom. I alla dessa fylken hade många givit sig under sveakonungen. Detta harmade Harald storligen; han sammankallade genast bönderna där på Folden[28] till ting och anklagade dem för högförräderi mot sig. Några bönder bevisade sin oskuld, andra betalte böter, åter andra blevo straffade. På detta sätt for han om sommaren omkring i det fylket. Om hösten for han upp till Raumarike, och där gick allt på samma sätt. Då sporde han i början av vintern, att sveakonungen Erik red omkring på gästning i Värmland med sin hird.

14. Åke blir dräpt.
Konung Harald begav sig österut över Eidaskog[29] och in i Värmland och lät där ställa om gästning åt sig. Åke hette en man; han var den mäktigaste bonden i Värmland, mycket rik och vid denna tiden ålderstigen. Han sände bud till konung Harald och bjöd honom till gästabud; konungen lovade att komma på utsatt dag. Åke bjöd också konung Erik till gästabud och utsatte åt honom samma dag. Åke hade en stor gästabudssal, som då var gammal; han lät nu bygga en ny lika stor och inreda den med den största omsorg. Han lät behänga den nya salen helt och hållet med nya bonader, men den gamla med gamla bonader.

Då konungarna kommo till gästabudet, fick konung Erik med sitt folk plats i den gamla salen, men konung Harald med sitt i den nya. Alla bords- och dryckeskärl voro delade så, att Erik och hans män hade gamla kärl och horn, likväl förgyllda och praktfullt utstyrda, men konung Harald och hans män fingo idel nya kärl och horn, alla prydda med guld. Alla kärlen voro blanka och polerade, och drycken var på båda ställena förträfflig. Åke hade förut varit Halvdan svartes man. När den dagen kom, då gästabudet var slut, gjorde de båda konungarna sig redo till avfärd; hästarna stodo färdiga. Då trädde Åke inför honung Harald och ledde efter sig sin tolv år gamle son, som hette Ubbe. Åke sade: »Herre, om den välvilja som jag har visat eder med mitt gästabud synes eder vara värd någon vänskap, så löna min son därför! Honom giver jag eder till handgången man». Konungen tackade honom med många vackra ord för undfägnaden och lovade honom i gengäld sin fullkomliga vänskap. Därpå lade Åke fram stora skänker åt konungen. Därefter gick Åke till sveakonungen. Konung Erik var då klädd och resfärdig; han var tämligen dyster. Åke tog fram några värdefulla klenoder och gav honom, men konungen svarade föga och steg till häst. Åke följde honom ett stycke på vägen och talade med honom. Skogen var icke långt därifrån, och genom den gick vägen. Då Åke kom in i skogen, frågade konungen honom: »varför delade du välfägnaden mellan mig och konung Harald så, att han skulle ha det bästa av allting; du vet, att du är min man». »Jag trodde», svarade Åke, »att I, herre konung, och edra män icke saknat någon välfägnad vid detta gästabud. Men vad det beträffar, att där var gammal bonad i den sal där I drucken, då kommer det sig därav, att I nu ären gammal, men konung Harald i blomman av sin ålder; därför gav jag honom den nya bonaden. Men vad angår eder påminnelse om att jag är eder man, så vet jag, att I ären icke mindre min man». Då drog konungen sitt svärd och högg honom banesår; sedan red han bort.

Då konung Harald var färdig att stiga till häst, bad han kalla till sig bonden Åke, och då man nu sökte efter honom, sprungo några åt det håll som konung Erik hade ridit; de funno där Åke död och skyndade tillbaka och omtalade det för konungen. Då konungen fick höra detta, ropade han till sina män, att de skulle hämnas bonden Åke. Konung Harald red nu samma väg som konung Erik hade ridit, till dess de å ömse sidor blevo varse varandra. Då redo båda så fort de förmådde, till dess konung Erik kom till den skog som skiljer Västergötland och Värmland från varandra. Då vände konung Harald tillbaka till Värmland, lade landet under sig och dräpte konung Eriks män, var han träffade på dem. Om vintern for konung Harald tillbaka till Raumarike.

15. Konung Haralds färd till Tunsberg.
Konung Harald for om vintern ut till Tunsberg till sina skepp. Han gjorde skeppen i ordning, styrde österut över fjorden och lade under sig hela Vingulmark. Han låg ute i härnad hela vintern och härjade i Ranrike[30]. Så säger Thorbjörn »hornklove»:

Ute på havet
vill kungen jula
i kampens vimmel,
om han själv får råda.
Allt ifrån barnsben
leddes han vid härden,
vid varma stugan
och dunklädda vantar.
Götarna hade samlat sig emot honom rundt omkring i landet

16. Strid i Götaland[31]
Om våren, när isarna lossnade, satte götarna pålar tvärs över Göta alv, så att konung Harald icke skulle kunna föra sina skepp upp i landet. Konung Harald styrde då med sina skepp upp i älven och lade sig vid pålningen, härjade på båda stränderna och brände bygden. Så säger Hornklove:

Segersäll tvang krigarn
sunnanför svallande havet
under sig folket och landet;
den fursten var hård i kampen.
Den skräckhjälmbärande[32] kungen,
fruktande ingen fara,
lät binda lindträs-hjorten[33]
säkert vid stäkets pålar.
Sedan redo götarna fram med en stor här och kämpade emot konung Harald; där blev stort manfall, och konung Harald vann seger. Så säger Hornklove:

Folk-kungens[34] krigiska skara
med svärden mejade männen —
dånet av yxorna växte,
spjuten klungo mot skölden —,
då götarnas skräck[35] fick seger.
De slungade spjuten sjöngo
högljudt, när hän de flögo
över de tappres huvud.

17. Konung Harald drager till Upplanden.
Konung Harald for härjande vida omkring i Götaland; han hade många strider på båda sidor om älven[36] och segrade för det mesta. I en av dessa strider föll Hrane den götiske. Därefter lade Harald under sig allt landet norr om älven och väster om Vänern samt hela Värmland. Då han for bort därifrån, lämnade han kvar härtig Guthorm med mycket folk för att vaka över landet, men själv begav han sig till Upplanden och stannade där en tid, for sedan norrut över Dovrefjället till Tråndheim och var åter där en lång tid. Han fick nu sina första barn. Han och Åsa hade dessa söner: Guthorm, som var äldst, därnäst Halvdan svarte och Halvdan vite — de voro tvillingar —, Sigfred var den fjärde. De blevo alla uppfostrade i Tråndheim med stor heder.

...

28. Konung Erik Emundssons död.
Härtig Guthorm uppehöll sig vanligen i Tunsberg; han hade styrelsen över hela Viken, då konungen var frånvarande, och hade sig anförtrott att försvara landet där. Landet hemsöktes mycket av vikingar, och det rådde ofred uppe i Götaland[69], så länge konung Erik Emundsson levde. Han dog, då Harald hade varit konung i Norge i tio år.

29. Härtig Guthorms död.
Efter Erik var hans son Björn konung i Svithiod i femtio år. Han var fader till Erik segersäll och Olav, Styrbjörns fader. Härtig Guthorm dog sotdöden i Tunsberg. Då lämnade konung Harald styrelsen över hela riket[70] åt sin son Guthorm och satte honom till hövding över detta.
HARALD HÅRFAGRES HISTORIA, http://heimskringla.no/wiki/Harald_hårfagres_historia

Valdemar
Inlägg: 1782
Blev medlem: 20 augusti 2015, 09:16

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Valdemar » 16 februari 2020, 23:31

Ja, sagorna är spännande även om de skrevs ner flera hundra år senare. Rolf Götrikssons Saga beskriver faktiskt en sammanslagning av Götaland och Svealand. Det kanske finns någon ledtråd här?

” Rolf måste derföre söka med våld vinna staden, men fick der röna det raskaste motstånd; ty vid allt, hvad Göterna företogo sig, blefvo de af Svearna återdrifne. Dessa hällde sjudande vatten och beck öfver dem, kastade stenar och stockar på deras hufvuden, och gjorde dem sålunda stor skada; och var alltid tillgång på friskt manskap inom borgen. När det så hade lidit fjorton dagar framåt, utan att Göterna hade vunnit någonting, började de knota, och ville somliga hellre fara hem igen än här lida begabberi, ty stadsfolket gick upp på murarna och visade dem allehanda kostbarheter, bedjande dem komma och taga dem; och hade många andra smädeord och gäckerier för sig mot Göterna.

Detta allt gick konung Rolf mycket till sinnes, och begynte han eftersöka råd mot slik olycka. Slutligen befallte han sina män att hugga och sammanbinda stora flakar af risknippor och träd. Under dessa satte han fasta och starka stolpar, och förde så alltsammans till muren, hvarpå han lät sitt folk hasteligen gräfva sig tvärtigenom vallen. Svearna nedkastade väl stenar, bjelkar och kokhett vatten öfver dem; men de goda stormtaken togo emot, så att intet skadade dem. När nu Göterna kommo in uti borgen, funno de ingen menniska derstädes; men alla rummen voro fullsatta med kostligt tillagad mat samt allehanda dyrbarheter. Kettil ville stanna qvar, skifta rof och göra sig goda dagar, men Rolf förböd detta och sade, att de först skulle [ 68 ]eftersöka, hvar Torborg hade dolt sig. Vid de nu ransakade alla rum, funno de slutligen en löngång under jorden, uti hvilken de gingo ned; först konung Rolf och sedan de andra, hvar efter annan. Slutligen kommo de upp i en skog och funno der före sig Torborg med hela hennes här, och kom det straxt till ett skarpt slag dem emellan. Torborg stridde som den raskaste kämpe, och hennes män värjde sig också manneligen, likväl började slaget snart luta till hennes undergång, emedan ingen förmådde göra konung Rolf och hans fosterbröder motstånd. Rolf ropade nu på Kettil och bad honom taga Torborg till fånga, men likväl icke såra henne, emedan det vore skamligt bära vapen på qvinnor. Kettil var henne ock så nära kommen, att han gaf henne ett slag med flatsidan af svärdet utefter låret, fällande dervid några nesliga och föraktliga ord; men Torborg gaf honom med sin stridsyxa ett så hårdt slag vid örat, att Kettil dervid vände benen i vädret, och ropade hon åt honom: Så tukta vi våra hundar, när de skälla för hårdt. Kettil sprang hastigt upp på fötterna igen, viljande hämnas; men i detsamma kom Rolf dit, grep Torborg öfver armarna, och måste hon då gifva sig i hans våld; men Rolf fordrade endast, att hon skulle taga sin fader till domare i denna sak. Hon for derföre hem till Uppsala, nedlade sina vapen för konung Eriks fötter, hvilken högeligen fröjdade sig åt denna förändring. Litet derefter blef hennes bröllop med konung Rolf drucket, och tillagades det på det härligaste, så att hvar man var ditbuden, och högtiden varade i fjorton dagar; hvarefter alla skiljdes åt och foro hvar till sitt. Konung Rolf och drottning Torborg lefde länge och lyckliga tillsammans. Det finnes äfven mycket berättadt om de resor och krig, som dessa fosterbröder sedan hafva haft tillhopa; men dessa äro alldeles uppfyllda med berättelser om trollerier och osannfärdigheter, likasom de flesta historier från den [ 69 ]tiden; och, emedan de således till största delen lära vara dikt och osanning, och vi annorstädes i denna bok hafva framställt många exempel af sådana sägner, så akta vi onödigt nu upprepa flera: utan lykta härmed sagan om Rolf Götriksson.

Valdemar
Inlägg: 1782
Blev medlem: 20 augusti 2015, 09:16

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Valdemar » 19 mars 2020, 18:32

https://popularhistoria.se/sveriges-his ... ernas-rike

Bra artikel. Utifrån denna text kan man kanske förstå att olika Länder/Landskap föredrog att ansluta sig till den svaga Svenska kungamakten framför de mer totalitära i Norge och Danmark.

Carl Thomas
Inlägg: 2132
Blev medlem: 15 april 2015, 15:05
Ort: Jämtland

Re: Svearikets förhistoria

Inlägg av Carl Thomas » 20 mars 2020, 18:31

Valdemar, bra artikel.

Men, Jarlabanke levde på tidig medeltid, inte på vikingatid, det är viktigt att förstå. Jarlabankes farmor (eller mornor) reste den första "jarlabankestenen) strax före 1050, alltså under vikingatid.

Bönderna var fria män, men även fria män kunde vara kvinnor, fria män baserades på jorägande, alltså en jordägande kvinna var en "fri man" och hade rösträtt på Tinget. Vilka andra länders kvinnor hade rösträtt vid denna tid?

Tingen var starka eftersom de valde, och kunde avsätta, kungar. Sverige var alltså ett stabilt styrt land, utan överhet, sommstyrdes av majoritetsbeslut på Tingen i respektive Land. Kungarna var svaga - men vad innebär det? Kungarna var starka kungar eftersom de hade makten att genomföra de beslut som Tingen tagit. De var alltså tjänstemän under Tinget och avlönade av Tingen. Men - våra tidigare historiker har blqndat ihop vpra valda kungar med enväldiga kungar från andra länder. Våra kungar var valkungar, Gustav Vasa var vår första enväldiga kung, alltså först i mitten av 1500 talet blev våra kungar enväldiga och av Guds Nåde.

Eriksgatan beskrivs i ÄVGL nedtecknad 1220, 30 år före rikets enande. VG riket anser jag heta Sviariki var alltså en union mellan landen söder om Mälaren, främst VG och ÖG. Där byggdes vår första kungaborg, Nääs. Eriksgatan gick då runt Vättern.

Efter rikets bildande utökades denna union av Land och Eriksgatan förlängdes och omfattade även Uppland samt beskrivs i de lagar som nedtecknats efter rikets bildande ca 1260.

Runstenar nämns i artikeln. De är från olika tider. Runstenarna söder om Mälaren är från tiden före år 1000. År 1000 fanns det ca 1500 runstenar söder om Mälaren och 4 norr om Mälaren. Det är viktigt att förstå detta.

Norr om Mälaren rests det ca 200 runstenar fram till 1050, majoriteten av dessa restes mellan 1030 - 1050. Efter 1050 fram till ca 1130 restes det ytterligare 1100 runstenar norr om Mälaren = dessa 1100 är alltså medeltida runstenar - inte vikingatida. Jarlabanke släktens runstenar är bland dessa (utom 1).

Egter år 1000 restes det 0 runstenar söder om Mälaren.

Jag känner inte till någon forskning i runstenar efter deras ålder mer än vad som gäller våra olika runrader. Vilka namn och titlar nämns t.ex. På 800 talet, 900 talet, 1000 talet och 1100 talet? Vilka runstenar från vilken tid nämner resor till olika länder? Var det raider eller handelseresor? Vilka Land nämns i vilka sekler? Osv, osv. Här har vi en mycket stor brist på kunskap - och hör finns mycket information att hämta och presentera.

Minns alla diskussioner jag haft om bara runraderna och deras ålder - och allt motstånd mot att det finns olika runrader och att de ör från olika sekel, äldre runraden från 100-800, rökrunor under 800 talet, äldre långkvistrunor under 900 talet (dessa anvöndes enbart söder om Mälaren och före år 1000 - samt yngre långkvistrunor från år 1000-1130 (endast norr om Mälaren).

Idag, sedan några få år, kallas våra yngsta runrad, som endast användes norr om Mälaren (och de flesta av dem är medeltoda runor), för "den vikingatida runraden". De runor som faktiskt användes under hela vikingatiden, alltså de runor aom användes söder om Mälaren, får inte kallas för vikingatida runrader...

Tiden vi diskuterar är en viktig brytningstid i vår historia, vi blev t.ex. Kristna under denna tid med allt vad det innebar av förändringar, kunskap, hur länder styrdes, kungars roll oxh maktsfär i andra länder, Romersk lag oxh lagtänkande mm, mm, mm... Där vi tidgare diakuterar halva millenium och sekler kanske vi måste diakutera decennier under denna tid där så är möjligt.

Vi kan alltså inte säga att den och den runstenen säger si och så - utan att även placera in runstenarna i rätt sekel - och kanske i rätt decennie. T.ex. Jarlabanke skriver på flera runstenar att han byggde bro. Han använder "den vikingatida runraden" - men han levde på Medeltiden.... Hans runstenar är alltså medeltida - inte vikingatida.

Detta retar natirligtvis en del folk och fä till vansinne. Därav namnändringen av de yngre långkvistrunorna till "den vikingatida runraden". Sedan några år tillbaka finns krafter som vill förlänga vikingatiden till 1130. Därmed blir 1100 medeltida runstenar - vikingatida.

Om kartan inte överensstämmer med naturen - skall aldrig kartan gälla.

Thomas
Historia är färskvara.

Skriv svar