Västergötlands tidiga medeltid
Re: Västergötlands tidiga medeltid
En ledtråd ligger kanske i att socknarna är äldre i Västergötland ( utifrån iden om ett tidigt kristnande). Den tidiga sockenbildningen kan ha gett mer ”varierande” och olikartade socknar och kanske fler och mindre?
Re: Västergötlands tidiga medeltid
Länken funkar inte för mig nu i alla fall.
Får meddelandet:
Server Error
403 - Forbidden: Access is denied.
You do not have permission to view this directory or page using the credentials that you supplied.
Re: Västergötlands tidiga medeltid
För mig fungerar det på både dator och telefon. Det är i alla fall boken "Häradshövdingeämbetet i senmedeltidens och Gustav Vasas Sverige" som länken ska leda till.
Re: Västergötlands tidiga medeltid
Har haft Oscar Bjurlings faksimil och analys av Erik av Pommerns skattebok på fjärrlån nu. Tänker att det vore intressant att jämföra det som står där med AndreasOx' iakttagelse kring skillnaderna mellan vissa häraders botsandel enligt Västgötalagen och antalet hemman i de äldsta jordeböckerna. Erik av Pommerns skattebok är ju från 1413 och alltså ganska mitt emellan västgötalagen och de äldsta kamerala handlingarna i tid.
Det är emellertid bara tre härader för vilka skatteintäkterna omräknade i mark finns noterade, nämligen häradena i Stynaborgs län: Ale, Kulling och Barne. Deras intäkter beräknas i skatteboken till 612½ mark och 2 öre för Ale, 736 mark för Kulling och 395 mark för Barne. Lägger man samman dessa värden och räknar ut varje härads procentandel av det sammanlagda värdet, och gör likadant med botsandelarna i västgötalagen respektive antalet hemman i jordeboken, får man följande intressanta utveckling:
Härad--------1200-tal------1413-------1540-tal
Ale-------------40%----------35%----------28%
Kulling---------37%----------42%----------48%
Barne----------22%----------23%----------24%
Barne härads andel av de tre häradernas sammanlagda värde har alltså varit i det närmaste konstant, medan Kullings andel har ökat och Ales har minskat i till synes jämn takt. Den upplysande mellanlandningen i 1413 kan med andra ord sägas ge visst stöd åt tanken att skillnaden mellan häradernas botandel på 1200-talet och antalet hemman på 1500-talet verkligen är resultatet av bebyggelsens förändring över tid.
Men man måste givetvis vara medveten om att det faktiskt rör sig om tre helt olika saker som värderats. Antalet hemman behöver ju till exempel inte korrelera rakt av med storleken på skatteintäkterna, eftersom varje härad betalade sin särskilt utformade skatt, baserad på produktion och tradition, och skattetrycket har väl säkert varierat en del mellan olika bygder.
Antalet socknar i häraderna talar förresten snarare emot utvecklingen. Häradernas andel av det sammanlagda antalet socknar är 20% för Ale, 49% för Kulling och 31% för Barne, med andra ord närmast värdena för 1500-talet.
Det är emellertid bara tre härader för vilka skatteintäkterna omräknade i mark finns noterade, nämligen häradena i Stynaborgs län: Ale, Kulling och Barne. Deras intäkter beräknas i skatteboken till 612½ mark och 2 öre för Ale, 736 mark för Kulling och 395 mark för Barne. Lägger man samman dessa värden och räknar ut varje härads procentandel av det sammanlagda värdet, och gör likadant med botsandelarna i västgötalagen respektive antalet hemman i jordeboken, får man följande intressanta utveckling:
Härad--------1200-tal------1413-------1540-tal
Ale-------------40%----------35%----------28%
Kulling---------37%----------42%----------48%
Barne----------22%----------23%----------24%
Barne härads andel av de tre häradernas sammanlagda värde har alltså varit i det närmaste konstant, medan Kullings andel har ökat och Ales har minskat i till synes jämn takt. Den upplysande mellanlandningen i 1413 kan med andra ord sägas ge visst stöd åt tanken att skillnaden mellan häradernas botandel på 1200-talet och antalet hemman på 1500-talet verkligen är resultatet av bebyggelsens förändring över tid.
Men man måste givetvis vara medveten om att det faktiskt rör sig om tre helt olika saker som värderats. Antalet hemman behöver ju till exempel inte korrelera rakt av med storleken på skatteintäkterna, eftersom varje härad betalade sin särskilt utformade skatt, baserad på produktion och tradition, och skattetrycket har väl säkert varierat en del mellan olika bygder.
Antalet socknar i häraderna talar förresten snarare emot utvecklingen. Häradernas andel av det sammanlagda antalet socknar är 20% för Ale, 49% för Kulling och 31% för Barne, med andra ord närmast värdena för 1500-talet.
Re: Västergötlands tidiga medeltid
Det slog mig nu att utvecklingen kanske istället vittnar om skattetrycket och regeringsmaktens närvaro. Under äldre medeltid innebar kanske Lödöse-borgen och en eventuell kungsgård i Alvhem att Aleborna fick utstå ett betydligt högre skattetryck per gårdsenhet jämfört med de längre från borg och kungsgård belägna häraderna. 1413 fanns fortfarande Lödöse, men staden och dess försvarsanläggningar hade förlorat i betydelse och kungsgården bortförlänats, samtidigt som anläggandet av Stynaborg i Kullings härad medförde ett ökat skattetryck där. Är det en bättre förklaring?
Re: Västergötlands tidiga medeltid
Att tingen i Västergötland inte var strikt platsbundna skiljer landskapet från övriga och bör förstås som ett uttryck för institutionell snarare än rituell legitimitet. Rätten var knuten till procedur och erkännande, inte till helig mark., vilket talar för en central roll i rikets administrativa struktur
• där makten är trygg är formerna flexibla
• där legitimiteten är självklar behöver den inte fixeras i sten
Kungamakten är inte starkast där kungen kan göra mest, utan där han behöver göra minst för att bli erkänd.
Samma mönster finns i andra riken:
Rom:
• senaten och domstolarna kan mötas på olika platser i Italien
• provinserna däremot är bundna till specifika forum
Frankerriket:
• kärnregioner har rörliga hovting
• gränszoner har fasta mallus-platser
Platsbundenhet är ett tecken på lokalt kontrollbehov, inte på central styrka.
• där makten är trygg är formerna flexibla
• där legitimiteten är självklar behöver den inte fixeras i sten
Kungamakten är inte starkast där kungen kan göra mest, utan där han behöver göra minst för att bli erkänd.
Samma mönster finns i andra riken:
Rom:
• senaten och domstolarna kan mötas på olika platser i Italien
• provinserna däremot är bundna till specifika forum
Frankerriket:
• kärnregioner har rörliga hovting
• gränszoner har fasta mallus-platser
Platsbundenhet är ett tecken på lokalt kontrollbehov, inte på central styrka.