Skandinaviskt Arkeologiforum

?

I tråden Tegnabyar har vi spårat ur i jakten på förståelse för hur medeltidens elit, frälse och kungafamiljen egentligen fått de resurser som krävs för att ta sig till toppskiktet av samhället, och sen stanna där!

Kungsune har framfört det jag småelakt men med viss bäring kallar brödgivar-hypotesen. Snabbt sammanfattat bygger den på en ibland framförd förklaring, främst rörande vendel- och vikingatid, som förklarar tt stormännens och kungarnas makt grundar sig i att de med hjälp av bröd och fläsk kan hålla fest i sina hallar och på så vis locka anhängare. Dom är alltså i kontroll av de bästa jordarna. Under medeltid skulle basen vara den samma men mer sofistikerad, fullåkersbygden skapar ett sådant överskott att de som innehar den marken skaffar sig kontrollen över ekonomi och politik.

Det här har jag invänt emot. Även om det inte har varit några högre studie har mycket av mitt amatörforskande handlat om handel och kommunikationer och mycket givetvis om Småland där jag levt större delen av mitt liv. Och jag kan framförallt baserat på den ringa kunskapen om handel och kommunikationer inte se att Kungsunes hypotes inte riktigt stämmer, trots att den är ganska accepterad bland de lärda.

Varför? För det första för att stor del av frälset inte alls verkar vara så knutna till dessa fullåkersbygden och för det andra för att den modellen saknar uthållighet över tid då den inte innehåller tillförsel av resurser som berikar eliten, och inte förklarar hur man undviker splittring genom arv.

Ett par grundstenar för att ha gemensam utgångspunkt.


* Arv under medeltid tillfaller inte bara äldste son som nog många föreställer sig, utan alla barn som anses äkta. Alltså alla söner och döttrar ärver om än i olika grad

* Kvinnor äger egendom, även om de är gifta. De förvaltas då av mannen, men de är inte hans att sälja utan hennes godkännande.

* Fideikomiss, alltså lagligt reglerad rätt att inte dela fastighetsinnehav vid arv, införs först under 1600-tal.


Alltså, om jordinnehav ska delas vid de flesta generationsskiftena, hur kan man acckumulera mer jord som innebär mer makt i ett redan fulletablerad landskap? Hur kan man uppnå en makt ställning, behålla den och utöka den? Och vad säger att ingen utanför fullåkersbygd kan göra samma sak lika bra eller till och med bättre?

Jag tror att vi måste börja med att reda ut tre nivåer som just nu blandas ihop:
1. varifrån resurser ytterst kommer
2. hur elit i praktiken reproducerar makt över generationer
3. hur arvsrätt fungerar de jure kontra de facto

Först:

Jag har aldrig hävdat att “bröd och fläsk” i sig automatiskt skapar kungamakt.

Det jag hävdar är strukturellt:

att den enda resurs i förindustriellt Skandinavien som i längden kan bära

– hög folktäthet
– permanent överskott
– beskattning
– rekryteringsbas för våldskapital
– territoriell administration
– och arvsbaserad maktackumulation

… är jord i fullåkersbygd.

Handel, skinn, järn, fisk och silver är flöden.

Jord är basen som gör flödena politiskt exploaterbara över generationer.

Det är därför alla stabila eliter i Europa – oavsett hur mycket de handlar –
ytterst alltid förankrar sig i jord.

För det andra:

Du har helt rätt i att arvsrätten de jure är partibel – söner och döttrar ärver.

Men det säger ingenting om hur eliten de facto hanterar arv.

Det är här din modell faller isär.

I praktiken ser vi i hela medeltidens Europa:

– systematisk sidokompensation
– kyrkliga karriärer för yngre söner
– ämbetsplaceringar
– strategiska giftermål
– jordbyten
– fideikommiss-liknande privata ordningar

… som alla har exakt samma funktion:

att hålla ihop stamgodset trots formellt delbart arv.

Det är därför vi empiriskt ser:

– samma jordkomplex hållas samman i flera generationer
– samma ätter återkomma på samma sätesgårdar om än med nya namn.
– samma regionala elit reproducera makt över sekler

trots att lagen säger att allt ska delas.

För det tredje:

Du frågar hur man kan ackumulera mer jord i ett “fulletablerat” landskap.

Svaret är: exakt så som vi ser i källorna.

– genom köp av syskons andelar
– genom kompensation i lösöre och ämbeten
– genom äktenskap
– genom pantsättning
– genom att småbönder faller ur
– genom kyrkliga donationer som senare återköps
– genom kronans och kyrkans jordpolitik

Det är inte en hypotes.

Det är exakt vad SDHK-materialet visar om och om igen.

Fint, men först har vi ju då en hel del påståenden som måste kontrolleras

att den enda resurs i förindustriellt Skandinavien som i längden kan bära

– hög folktäthet
– permanent överskott
– beskattning
– rekryteringsbas för våldskapital
– territoriell administration
– och arvsbaserad maktackumulation

… är jord i fullåkersbygd.

Om vi tar det i tur och ordning, punkt för punkt och börjar med folktätheten. Hur hög måste den då vara
som minst? Jag menar det måste finnas variabler här. Om vi skapar en skala där 10 är bästa jorden och 1 är sämsta, och om 10 är ett jättestort område och 1 ett väldigt litet. Kan man då anta att villkoret uppfylls både för ett område med värdena 9-3 och ett med 7-5?

Det avgörande är inte maxvärdet på jordkvalitet.

Det är integralen:

jordkvalitet × areal × tid.

Ett litet område med extremt god jord (9–10) kan bli rikt.

Men det kan inte bära permanent elitförsörjning, våldskapital eller territorial administration.

Det blir ett rikt hörn.

Inte en statsbärande region.

Ett större område med genomgående god jord (7–9) kan däremot göra det.

Det är därför fullåkersbygder slår randbygder strukturellt.

Ok, men om du har jord kvalitet x areal x tid ska man inte lägga till klimat också?

Hur klimatfaktorn ska appliceras vågar jag inte spekulera i. Det är ju många faktorer som samverkar om vilken temperatur som är ideal, jordtyp, nederbörd i förhållande till odlingsteknik och grödoval osv. Det enklaste är att konstatera var alla kulturhistoriska arv pekar på att de breda folklagren levde förtätat. Det hänger ju ihop.

Men vi kan väl anta att födouttaget är det avgörande, och då måste vi anta att det skiljer mellan en 9-3a i Skåne och en likadan i Hälsingland?

Ja – födouttaget är helt avgörande.

Men där gör du fortfarande samma strukturella misstag som tidigare:

du behandlar födouttag som en lokal punktvariabel,
när den i själva verket är en regional massvariabel.

Självklart skiljer sig en “9–3a” i Skåne från en “9–3a” i Hälsingland.

Men inte därför att den ena åkern är bättre i sig.

Utan därför att de är inbäddade i helt olika agrara system.

En extremt produktiv ficka i Hälsingland:

– är isolerad
– har låg omgivande folktäthet
– saknar sammanhängande fullåkersbygd
– saknar regional jordränta
– saknar permanent absolut överskott

Den kan bli lokalt rik.

Men den kan inte bära:

– våldskapital
– elitförsörjning
– beskattningslogik
– territoriell administration

En lika produktiv ficka i Skåne däremot:

– ligger i ett sammanhängande högproduktivt landskap
– med hög regional folktäthet
– med kontinuerlig jordränta
– med infrastruktur
– med marknadsintegration

Därför är födouttaget politiskt exploaterbart över generationer.

Det avgörande är alltså inte:

födouttag per gård.

Det är:

födouttag per region × kontinuitet × demografisk massa.

Det är därför samma lokala jordkvalitet
får helt olika politisk effekt
i Skåne och i Hälsingland.

En isolerad 9–3a producerar rikedom.

En regional 7–9 producerar statlighet.

Här drar du in för många ostyrkta variabler på en gång, det är därför jag vill beta av undan för undan och börja med folktätheten . Jag tror vi är överens om att en 10-1 inte är tillräckligt utan det finns en kritisk gräns för arealen som måste överkridas

Bra! Då är vi överens om att extrem jordkvalitet inte räcker
och att det finns en kritisk arealgräns.

Det är exakt det jag menar med fullåkersbygd

inte en punkt av bra jord utan ett sammanhängande högproduktivt landskap över flera härader.

Så ja – låt oss börja med folktäthet.

Men då måste den mätas per region,
inte per gård.

Och där är empirin entydig:

det är exakt de regioner
med högst och mest stabil folktäthet
som producerar våldskapital, elit och statlighet.