Beskrivningen börjar i Luggude härad vid Öresund och Kattegatts sydöstra hörn, och går inledningsvis från söder till norr...
- Jordanes sydligaste.png (38.85 KiB) Visad 88 gånger
Luggude härad avgränsas i söder av Rååns dalgång. Här finns Vallåkra och vad som ser ut att vara en av Skånes få fornborgar, vilken bör ha kommit väl till pass då bygden angreps av andra folkstammar. Nordost om Råån breder Tjutehed ut sig (se tidigare inlägg i annan tråd).
Om Theutes bodde i Luggudes sydöstra del och Vagoth i Kullabygden i den nordvästra delen, blir det svårt att få plats för Liothida i samma härad. Det sistnämnda folknamnet bör för ordningens skull snarare knytas till slätten i södra Halland, norr om Hallandsås som tros ha varit tillhåll för Hallin (jfr tidigare inlägg).
Jordanes’ framställning av Scandza och dess folk (s. 58 i Årsbok 1925, Vetenskapssocieteten i Lund)Lauritz Weibull skrev:Enligt Sahlgren avses med detta namn [dvs Hallin] ursprungligen folket vid hallarna. Dessa hallar måste vara Hallandsås med dess utlöpare. Hallarnas namn är ännu bevarat i Hovs hallar med den ovanför dessa liggande orten Hallavara [...]
Svennung m.fl. kan ha haft rätt i att det inledande a:et (”at-” i vissa handskrifter) i ”ahelmil” är en förkortning av den latinska konjunktionen autem och att folknamnet egentligen ska börja med h.
Däremot ser jag ingen anledning att rekonstruera den hypotetiska ursprungsformen ”heinii” (för att folknamnet då skulle kunna vara relaterat till Hænøflæ – det äldsta kända namnet på Himle härad).
I originalmanuskriptet kan det mycket väl ha stått ”helmil” (vilket det faktiskt också gör i den klass I-handskrift som betecknas ”A” för Ambrosianus). Folknamnet kan, som Schück framhöll i början förra seklet, vara relaterat till Halmstad...
Henrik Schück (1907): Folknamnet Geatas i den fornengelska dikten Beowulf (s. 12 - 13)Hvilka dessa helmiR varit, känner man dock ej, men onekligen vill man sammanställa namnet med Halmstad, ty i denna trakt böra de hafva bott.
Ordningen från söder till norr ser ut att brytas efter Göta älv, vid vilken Gautigoth (på sydöstra sidan av älven) och Evagreotingi (nordväst om densamma) kan ha haft sina domäner. Härifrån fortsätter Jordanes med Ostrogothae, Raumariciae, Ragnaricii, Finni, Vinoviloth och Suethidi (startinläggets ”grupp 5”).
Som jag tolkar det, utgör de tre första namnen - Ostrogothae, Raumariciae och Ragnaricii – en västlig eller yttre delgrupp som räknas upp med start vid Vänerns sydvästra ände. Därifrån rör man sig först mot norr till Dalsland och Romerike och vänder sedan söderut till Bohuslän. De tre återstående namnen - Finni, Vinoviloth och Suethidi – blir då en östlig eller inre delgrupp som kan placeras kring Vänern...
- Grupp 5.png (30.19 KiB) Visad 88 gånger
Lokaliseringen av Ostrogothae till dessa trakter, snarare än till Östergötland, är långt ifrån ny.
Henrik Schück ville ha dem ”i Norge eller i närheten av gränsen”, en tanke som Jacob Vilhelm Svensson utvecklade vidare:
J. V. Svensson (1914): De sydsvenska folknamnen hos Jordanes (s. 37 – 38)Då [Jordanes] nu, efter att ha omtalat kustfolket evagreotingi, fortsätter: ”Sunt et his exteriores ostrogothae etc.”, synes den naturligaste uppfattningen av dessa ord vara, att de betyda: ”Ännu längre i norr än dessa bo ostrogothae etc.” och beteckna ett nytt steg framåt i nordlig riktning, varvid det ligger närmast till hands att förmoda, att det folk, han i den nya gruppen först nämner, varit grannar till det senast omtalade folket [...]
Om ostrogothae sålunda bott i västra Sverige, kan man förmoda, eftersom de upptagas mellan evagreotingi och de två folken raumaricii och ragnaricii, att de varit grannar såväl till evagreotingi som till ragnaricii. Det synes därför vara antingen i södra Bohuslän eller öster om Göta älv och i Dalsland, som man bör söka detta folk.
Att Finni måste ha hört hemma i Värmland eller ”i gränstrakterna mellan Sverige och Norge” hävdas av flera författare.
De nordiska folknamnen hos Jordanes (s. 7)Malte Areskoug skrev:Finni har säkerligen bott öster om folket i Romerike och nordost om folket i Ranrike, i gränstrakterna mellan Sverige och Norge, såsom redan Müllenhoff ansåg; se hans kommentar till Mommsens utgåva av Getica (s. 159). Samma uppfattning har L. Weibull och J. V. Svensson.
Bråket om Svearikets vagga (kap. 6.2.)Ingemar Sjöö skrev:Med andra ord: Även hos Jordanes hittar vi således ett visst stöd för uppfattningen att Värmland tidigare kan ha kallats för Finnland, efter folkstammen finni.
Svensson lär ha lutat åt uppfattningen att även Vinoviloth levde i Värmland, snarare än i Vingulmark, där Müllenhoff m.fl. ville ha dem. Att de egentligen skulle vara kväner uppe vid Bottenviken föreslogs av Zeuss redan 1837*. Svennung delade som bekant den sistnämndes uppfattning, medan Areskoug trodde på Vingulmark.
På min kartskiss hamnar Vinoviloth i sydöstra Värmland och kan väl tänkas ha bott i Ölme och Visnums härader samt i Svartälven-Letälven-Gullspångsälvens avrinningsområde. Här finns dock inte direkt några toponymer som med lätthet kan knytas till folknamnet.
Namnet Vino-viloth är troligen en sammansättning av två namnled som kan vara rotbesläktade med svenskans vinna och vilja - motsvarande ur-germanska: *winnaną, och *wiljaną, *wiljô.
___________________________________
*) Die Deutschen und die Nachbarstämme - Johann Kaspar Zeuss - Google Böcker