Lolland-Falster motsvarar västra delen av den stora Scandia-ön enligt ovan. I motsats till det egentliga Själland tycks Lolland och Falster inte ha vridits i Ptolemaios’ Geografi, då deras huvudsakliga orientering i verkligheten ju också är väst-östlig. Västra delen av Scandia beboddes av folket
Chaedini. Namnets första led
chaed- är sannolikt en latinisering av ett germanskt
*haiþ- som betyder hed, en naturtyp som än idag är vanlig på dessa öar.
Själva Själland hade ju vridits så att dess västligaste udde kom att peka mot norr. Det Ptolemaios kallar ”norra delen av Scandia” motsvaras således av de västra-sydvästra delarna av det egentliga Själland. Här bodde folket
Finni. Detta folk har nog ingenting med senare tiders finnar och samer att göra. Namnet kan betyda ”kringströvande jägare och fiskare” (jämför småländska Finnveden) men det är tveksamt om det kan ha varit en adekvat benämning på västra Själlands invånare under äldre romersk järnålder. Kanske syftar namnet snarare på en viss naturtyp eller landformation; exempelvis
*finnō - fena = ”något som sticker ut”: topp, spets, udde?
Norra Själland (Ptolemaios’ ”östra” Scandia) klyvs av Isefjorden som leder in till ”mitten” av ön.
Favonae och
Firaesi kan ha funnits på var sin sida av fjorden medan
Levoni levde längst in.
Favonae kan ha en rent latinsk etymologi syftande på ”västanvinden” –
favonius, medan
Lev- som i
Levoni kan vara en latinisering av ett germanskt
*hlew--
lä, skydd, (
Hillev- som i Plinius den äldres
Hilleviones kan vara en alternativ latinisering av samma sak). Folknamnet
Firaesi kan härledas till urgermanska
*firhwijaz, fornengelska
firas och fornnordiska
firar, som helt enkelt betyder folk.
De två återstående namnen
Gutae* och
Dauciones, som enligt Ptolemaios hörde hemma på ”södra” Scandia, kan mycket väl kopplas ihop med östra Själlands två stora utbuktningar (den ena är Stevns och den andra kan även ha inkluderat Amager).
Gutae behöver kanske inte direkt ha något att göra med vare sig goter eller götar, men namnet kan ha samma etymologi: ”utgjutarna”, männen eller motsvarande. Det kan ha varit de som anlade praktgravarna i Himlingøje århundradet efter Ptolemaios. Och när det gäller
Dauciones är det svårt att hitta en bättre härledning än till grekiska
δαῦκος (latin:
daucum) - palsternacka, morot...
Att öar och andra geografiska områden namnges efter växter är ju inget ovanligt. Ett exempel är
Fabaria som var det namn som romarna gav ön Borkum efter de vilda bönor (latin:
faba) som växte där. Vild morot (
Daucus carota) är idag allmän på Själland, speciellt på nordöstra delen av ön och på Amager, och torde ha varit det redan för 2000 år sedan.
Källa:
https://www.naturbasen.dk/art/3838/vild-gulerod
Vild Gulerod er formentlig oprindeligt indslæbt. Dens frø kendes fra jernalderudgravninger [...]
Släktet
Daucus hör till undertribusen
Daucinae som i sin tur hör till tribusen
Scandiceae.
Källa:
https://en.wikipedia.org/wiki/Daucus
Namnet
Scandiceae är lite intressant i detta sammanhang.
Det kommer av
Scandix – en planta som Plinius den äldre hade en del att säga om...
THE SCANDIX: NINE REMEDIES...
Scandix pecten-veneris (danska:
jomfrukam, svenska:
nålkörvel, engelska:
shepherd’s-needle) var förr tämligen allmän på Lolland, Falster och Møn.
Källa:
http://www.rosekamp.dk/Salmonsen_1949_web/J_OK.pdf
jomfrukam ('Scandix), slægt af skærmblomstfam. Eenårige urter, hvis frugter har et langt næb. 1 art forekommer ret alm. ml. sæden på Lolland, Falster og Møn.
Man kan spekulera om inte de romare som landsteg på Lolland för att överlämna diplomatiska gåvor också noterade förekomsten av scandix - en, enligt Plinius d.ä., mångsidigt användbar läkeväxt - och namngav öarna efter denna.
_______________________________________________________
*) På Ptolemaios’ grekiska: Γοῦται (Goutai). Goterna öster om Vistula (dvs i Sarmatien) benämns ”Gythones” (på latin). Jämför Prokopios’ ”Gautoi” – ”Götar”.