Skandinaviskt Arkeologiforum

Jag fortsätter diskussionen om ’heliga platser’ i asagudarnas värld Asgård. Som tidigare har kunnat konstateras (se viewtopic.php?f=23&t=488) fanns det tempel och altare som asarna och asynjorna själva använde under sina blot riktade antingen åt varandra eller åt alverna och diserna. Emellertid verkar det som att fanns det fler ’heliga platser’ utöver dessa i Asgård.

I eddadikten Sången om Grimner, där Asgårds gudaboningar räknas upp, förekommer följande strof på fornnordiska (isländska):

Himinbjörg eru in áttu,
en þar Heimdall
kveða valda véum;
þar vörðr goða
drekkr í væru ranni
glaðr inn góða mjöð.

I Erik Brates översättning lyder samma strof:

Himinbjorg är den åttonde,
och Heimdall där säges
över helgedomarna härska;
i sitt trevna hus
tömmer gudaväktarn
glad sitt goda mjöd.

Här framgår att i guden Heimdalls boning Himinbjörg ("Himmelsfortet" eller "Himmelsberget" enligt Wikipedia) finns någon form av véum eller helgedomar. Vad för form av helgedomar framgår dock inte. Av Snorres Edda framgår vidare:

Der är ock ett annat ställe som heter Himinbjörg (Himmelsberg); det står vid himlens ända vid broen, der, som Bäfröst är förenad med Himlen.

och

Heimdall heter en [av asagudarna]: han kallas också den hvite Asen: han är stor och helig: född till verlden af nio mör, som alla voro systrar: Han heter ock Hallinskide och Gyllentanne, ty hans tänder voro af guld. Hans häst heter Guldtopp. Han bor der som heter Himmelsberg vid Bäfröst: han är Gudarnes väcktare och sitter der vid himmelens ända, för att vackta broen för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än en fågel: han ser lika långt natt och dag, nemligen hundrade mil vidt ifrån sig: han hörer gräs växa på jorden och ull på fåren och allt hvad som gifver ett starkare ljud. Han har en lur, som heter Gjallarhorn, och när han blåser deri, höres det i alla verldar. Hufvudet kallas Heimdalls svärd.

och

Då frågade Ganglere: Hvad väg har man till himlen från jorden? Har svarade leende: icke har da nu sport förståndigt. Har du ej hört, att Gudarne gjorde en bro till himlen från jorden, och att den heter Bäfröst: den månde du säkert hafva sett, kanhända att du kallar den regnbåge. Den har tre fargor, är mycket stark, och är gjord med mera konst och styrka än andra byggnader; men ehuru stark den än är, skall den dock sönderbrista, när Muspels söner rida öfver den och då simma deras hästar öfver stora floder: på det sätt komma de fram. Då sade Ganglere: icke tyckes mig Gudarne hafva bygt bron ärligt, om den skall sönderbrista, då de likväl kunna göra henne efter sin vilja. Då svarade Har: icke förtjena Gudarne något tadel för denna byggnad: Bäfröst är visst en god bro, men intet i verlden kan bestå, när Muspels söner fara i örlig.

och

Askens tredje rot når upp till himmelen, och under denna rot är en brunn, som är mycket helig: han heter Urds-Brunn: der hafva Gudarne sitt domställe. Hvarje dag rida Gudarne dit öfver Bäfröst, som också heter Asabron. Asarnes hästar heta så: Sleipner är den bäste: honom äger Oden och har han åtta fötter: den andre är Glad, den tredje Gyller: den fjerde Gler: den femte Skeidbrimer; den sjette Silfrintopp, den sjunde Siner; den åttonde Gils: den nionde Falhofner: den tionde Gulltopp och den elfte Lättfot. Balders häst hade blifvit bränd med honom. Thor går till Thinget till fots och vadar öfver följande floder:

Körmt och Örmt
Och Kerlögar två
Der öfver skall Thor vada
Hvarje dag,
När han till doms går
Vid Asken Yggdrasel;
Ty Asabron
I full låga brinner.
De heliga vatten brusa upp.

Då frågade Ganglere: brinner då eld på Bäfröst? Har svarar: Det röda, som du ser i regnbågen, är en brinnande eld. Hrimthursarne och bergresarne skulle bestiga himmelen, om alla kunde färdas öfver Bäfröst, när de ville.

När man läser vad som meddelas om detta Himinbjörg framstår det som både grötigt och motsägelsefullt. Dock finns en intressant detalj som kan förklara vad dessa helgedomar i Himinbjörg egentligen var. För det behövs ett tankeexperiment.

Föreställ en västgötabonde som levde på vikingatiden. Föreställ sedan att regnar medan solen skiner så att regnbåge skapas. När västgötabonden då tittar upp på mot regnbågen så ser han himmelsbron Bäfröst, som i hans värld då går från jorden (Midgård) upp till himmeln (Asgård), där Himinbjörg ligger. Nu har dock en regnbåge den egenskapen att den kan uppträda på lite olika ställen beroende på faktorer som var observatören står, solens position och regnvädrets position. Därför kan himmelsbron Bäfröst uppträda på lite olika ställen på för västgötabonden. Och i hans värld var detta ett helt logiskt förfarande.

Utifrån denna vetskap kommer Himinbjörgs helgedomar i annan dager. Jag vill få det till att det var en portaldörr eller flera portaldörrar. Sedan beroende på hur eller vilken av dörrarna som guden Heimdall öppnade så kunde himmelsbron Bäfröst uppträda på lite olika ställen. Nu kan jag dock tycka att en dörr, även om den är magisk, inte är ett tillräckligt skäl för att få kalla någonting för en helgedom. Frågan är då vad som gav skäl att kalla just dessa dörrar för helgedomar. Vad för sorts ’heligt’ har man sysslat där med?

Ska man våga sig på att spekulera är blot en första given kandidat. Att man måste blota till Heimdall för att han skulle öppna dörren. Och då måste det vara tal om blotaltare, vilket förklarar 'helgedomen'. Emellertid finns också någonting som kallas för sejd och som flera av gudarna och gudinnorna höll på med. I Ynglingasagan berättas följande om sejd:

Oden kunde och övade själv den konst som kallas sejd och varmed följde den största makt; genom den lärde han känna människornas öden och framtida händelser, och genom den kunde han också bringa folk död eller olycka eller sjukdom och taga vettet eller kraften från människor och giva dem åt andra. Men när denna trolldom övas, följer därmed så stor djävulskap, att det ansågs skamligt för män att befatta sig därmed; därför lärde man prästinnorna denna konst. Oden visste, var begravna skatter voro dolda, och han kunde sådana trollsånger, att jorden och bergen och stenarna och högarna öppnade sig för honom; han band med blotta ord dem som bodde där och gick in och tog vad han ville.

Genom dessa konster blev han mycket namnkunnig; hans ovänner fruktade honom, men hans vänner satte sin lit till honom och trodde på hans kraft och på honom själv. Han lärde sina offerpräster de flesta färdigheterna; de kommo honom närmast i all kunskap och trollkunnighet. Många andra lärde dock mycket därav; därför har från dem häxkonsten spridt sig vida omkring och hållit sig kvar länge. Men till Oden och hans tolv hövdingar blotade människorna och kallade dem sina gudar och trodde länge på dem.

På engelska Wikpedia sammanfattas sejd så här:

Seiðr (sometimes anglicized as seidhr, seidh, seidr, seithr, seith, or seid) is an Old Norse term for a type of sorcery which was practiced in Norse society during the Late Scandinavian Iron Age. Connected with Norse religion, its origins are largely unknown, although it gradually eroded following the Christianization of Scandinavia. Accounts of seiðr later made it into sagas and other literary sources, while further evidence has been unearthed by archaeologists. Various scholars have debated the nature of seiðr, some arguing that it was shamanic in context, involving visionary journeys by its practitioners.

Konceptet med “visionary journeys” inom sejd låter intressant. Det skulle det kunna vara så att Himinbjörgs portaldörrar då användes inom sejd. Då är det tal om så kallade sejdhällar, vilket skulle förklara 'helgedomen'.

Sammanfattningsvis: vid asaguden Heimdalls boning Himinbjörg, där bron från himmel till jord gick, fanns någon form av helgedom(ar). Eventuellt var detta en eller flera portaldörrar. Eventuellt fanns det där även antingen blotaltare eller sejdhällar.

Låter allt detta rimligt? Eller är jag ute och seglar i det vida blå?

Jag vill gärna nämna något om Bifrost och Himinbjörg. Här är några citat, alla från samma verk:
(fetmarkerar det jag tycker är viktigast i sammanhanget)

För att sammanfatta:
Bifrost är vintergatan, inte regnbågen. Det finns indicier på detta och det är också mer rimligt, i och med att vintergatan är fast placerad vilket löser problemet med borgen och också gör bron mer pålitlig för de som ska använda den så att säga

Förklaring ha vi därmed äfven på Asgardsbrons namn
Bilröst, »Bils väg». Vintergatan är Bil-Iduns väg, likasom
hon är hennes broder Hjukes. Vi hafva nämligen redan sett,
att vintergatan kallas Irungs väg, och att Irung är ett
synonym till Slagfinn-Gjuke. Bil har gått denna lysande väg, när
hon upptogs i Asgard som asynja. Slagfinn har gått den
som Balders och Höðrs fosterbroder. Kommer nu därtill,
att samma väg har vandrats af Svipdag, då han i Asgard
återuppsökte Fröja, och af Thjasse-Völunds dotter Skade, då
hon af gudarne kräfde upprättelse för dråpet på sin fader,
så finna vi här ej mindre än fyra afkomlingar af Ivalde, som
vandrat på vintergatan till Asgard, och enär Völunds fader
bland sina mångfaldiga namn äfven burit namnet Vate, Vade
(se Vilkinasaga), så är därmed förklaringen gifven på att
vintergatan i fornengelska källor kallas Vatlingavägen.*

*=Vigfussons åsigt, att Asgardsbron är identisk med vintergatan, är
således riktig. Att rägnbågen skulle ansetts för den med fasta
brohufvud försedda Bilröst är ett påhitt af Gylfaginnings författare.

Det är Bifrosts norra brohufvud, som särskildt kräfver
gudaväktaren Heimdalls vaksamhet, emedan det har
rimthursarne och de fördömde till grannar. Heimdall är fördenskull
»vidkänd» bland Nifelhels innevånare (Skirnersm. 28), och
Loke gäckar Heimdall därför, att hans väktarekall nödgar
honom ständigt utsätta sin rygg för en oblid himmels
nederbörd (Lokas. 48). I den natt, som ständigt rufvar öfver denna
nordliga ängd, lyser »den hvite» gudens och hans
guldstrålande häst Gulltoppr’s skepnader, när han gör sina
spaningsfärder därstädes: hans blick tränger genom hundra »rasters»
mörker, och hans öra uppfångar äfven de svagaste ljud (Gylfag.
27). Vid Bifrost, förmodligen vid själfva brohufvudet, har
mythen gifvit honom en befästad borg, Himinbjörg,
»Himmelens värn», med behagligt inrättad sal, väl försedd med
»det goda mjöd» (Grimn. 13, Gylfag. 27).

Underjorden är i alla riktningar mer utsträckt än den
öfver hennes midt upplyfta jordskifvan. Bifrost skulle icke
kunna gå utanför och nedom jordens rand, för att hvila med
sina brohufvud på de tre världskällornas mark, om så icke
vore förhållandet. Underjorden kallas fördenskull
Jörmungrund, Storgrunden (Forspjallslj. 25), och dess yttersta bälte,
jaðarr Jörmungrundar, »Storgrundens randområde», ligger
fritt under himlahvalfvet och har icke jordens botten till tak.
Från Hlidskiálf, gudarnes utsigtsplats i Asgard
(Forspjallsljod, prosatexterna till Skirnersmal och Grimnersmal), är
utsigten fri öfver Midgard, hafvet och den bakom Elivågor
belägna öfre jättevärlden (se de anförda texterna) och bör
fördenskull vara det äfven öfver Jormungrunds breda randbälte,
med undantag af dettas nordliga del, som städse är höljd i
natt. Från Hlidskiálf kan man icke skönja med blicken
hvad där försiggår; dock, Heimdall vaktar där, och när något
ovanligt där förnimmes, sänder Oden korpen Huginn (Hugr)
dit att späja (Forspjallslj. 10 och 3, hvilka strofer höra
tillsammans). Men från Hlidskiálf som utsigtspunkt skymmer
jordskifvan hela den under henne belägna delen af
Jörmungrund, och då likväl Oden bör veta äfven hvad där sker,
så flyga Huginn och Muninn hvarje dag öfver dessa
underjordiska ängder. Hvginn oc Mvnínn fliuga hverjan dag
iormvngrvnd yfir (Grimn. 20). Korparnes färder öfver
Nifelhel i norr och Surts »djupdalar» i söder utsätta dem för
faror: Oden uttalar sin fruktan, att det på dessa utflykter
kan hända dem en olycka (Grimnersm. 20).

Alltihopa från Undersökningar i germanisk mythologi, Rydberg.

Mycket underskattad och förbisedd idag enligt min mening. Bifrost omnämns på många fler ställen i verket men jag ska nog inte citera mer än jag redan gjort här, originalet finns ju fritt tillgängligt.

Lysande, Wurner !

Andra "heliga platser" som Rydberg skriver om är källorna/brunnarna (som Mimers brunn) och gudarnas tingsplatser (en i Asgård för inre angelägenheter, en i underjorden där de dömer avlidna människor (dom över död man!) för att avgöra dessas öde i efterlivet).

Att Vintergatan skulle vara himmelsbron Bifrost vill jag inte hålla med om. Jag skulle mer vilja säga att det är Vintergatan som är själva asken Yggdrasil. Eller rättare sagt – två av dess tre rötter.

Om man får tro eddorna föreställde man sig att världen var ett stort träd. Denna föreställning bekräftas väl i viss mån av det faktum att det i hela den germanska världen fanns det träd och lundar som betraktades som heliga och där religionen utövades. Vilka ’argument’ man dock använde för att motivera en sådan världsbild är dock svårbegripligare. För beger man sig ut naturen lär man inte hitta ett sådant stort träd. Beger man sig dock ut nattetid kan man se något som påminner om ett träd eller snarare en ensam krökt gren eller pinne – Vintergatan.

Hur blir en ensam gren/pinne ett helt träd då? Jo, genom att man antar att vardera änden av grenen/pinnen är en rot som går ned i jorden. Vidare antar man att i mitten av denna gren/pinne utgår, rätt upp i rymden ovanför stjärnornas himlavalv sett från jorden, en stam tillhörande ett gigantiskt träd.

Utifrån den information som ges i eddorna gör jag följande försök till tolkning av världsbilden (jag är ingen vidare konstnär):



Längst upp är trädet Yggdrasil (om det verkligen är en ask eller ett barrträd kan man fundera på). Nedanför ligger Urdsbrunnen där en av rötterna finns och gudarna har sin tingsplats/blottempel Valhall. Nornorna, som också bor där, bevattnar varje dag trädets grenar med någon form av vitaktigt vatten som kommer från Urdsbrunnen. Sedan på eller vid Valhall finns en hjort som äter av dess barr. Medan hjorten äter av barren så nuddar dess horn de övre grenarna, vilket gör att detta vitaktiga vatten ansamlas så att det från hjortens horn strömmar en stor ström. Denna ström faller sedan nedåt som ett vattenfall och följer de bägge andra rötterna ned till de bägge andra källorna, Hvergelmer i norr och Mimers brunn i söder. Det band av stjärnor som Vintergatan utgör motsvarar denna ström ned till de bägge källorna.

Värt att notera är även att en del av detta vitaktiga vatten faller till jorden, där blommorna sedan tar upp det innan bina kommer och gör honung av det. Och honung är sedan en av beståndsdelarna när människorna nere i Midgård (den gröna färgen, följ den röda regnbågsbron) ska tillverka sitt mjöd, vars recept de fått av Oden.

På denna länk finns två stjärnkartor som visar Vintergatans läge och form:

http://www.popularastronomi.se/stjarnkarta/