Runor och uttal
Postat: 10 december 2021, 07:57
Vid någon tidpunkt rationaliserades runraden till bara 14 tecken. Det var säkert rationella skäl som låg bakom och behovet att kunna förstå varandra både i tal och skrift även om man kom från olika områden. Vi vet ju att språk kan formas lokalt, det vi idag kallas dialekter, där inte bara lokala ord uppkommer utan även uttalsskillnader. Idag skiljer ju t.ex. danskan från svenskan genom att de skriver och uttalar d där vi i svenskan skriver och uttalar t i många ord. D och t har en gemensam runa i den runrad som användes på vikingatiden. På samma sätt är det med andra konsonanter som b/p och g/k. Jag har ju trott att detta varit beforskat och utrett sedan länge men har inte hittat något om det.
Dessa konsonant-/ljudpar har det gemensamt att de produceras på samma ställen i munnen, endast blåsljudets styrka skiljer. Prova själva att uttala d och t kort och tonlöst, samma med b och p och samma med g och k. Sådana skillnader är subtila och öronen måste vänja sig vid att uppfatta dem. Vi idag hör skillnad och kan använda det för att skapa betydelseskiljande ord, t.ex. skida och skita, och vi har också olika tecken för ljuden. Men med den rationaliserade runraden går det inte att använda den uttalsskillnaden för att skapa meningsskiljande ord, men så klart kan samma ord fortfarande betyda olika sker beroende på sammanhanget.
Även vissa vokaler, t.ex. u och o, e och o, ö och e etc (jfr Jönsson och Jensen) tycks blandas på samma sätt, men här inte lika regelbundet, kanske beroende på att diftonger också används och uppfattas olika beroende på var man kommer ifrån. Och på vikingatiden fanns det inga skrivregler, man skrev som man uppfattade att det lät. Att vi därför träffar på olika stavningar av samma namn i olika källor (och ibland i samma) är naturligt. Toleransen för olika uttal måste ha varit stor på vikingatiden.
När sen en person, som har hela det latinska alfabetets ljud att välja på, tecknar ner vad olika personer säger, så kan det bli olika. Skandinaven hörde troligen ingen skillnad på Daner eller Taner men det gjorde latinaren. Gorm eller Korm eller Kurm eller Kurmd beror av tillfället. Dessutom använder latinet C för k-ljudet, så därför står det inte Gormson på guldplattan utan Curmsun som man nog så ska uppfatta som ett samtida uttal, åtminstone så som biskoparna som gjorde om graven och lät tillverka guldplattan uppfattade det.
En annan namnform är Gnupa, Knup eller Knob som måste uppfattas som samma namn med olika starkt blåsljud på slutet som kan uppfattas som ett tillagt a. I svensk tradition har detta namn tolkats som Knut vilket då skulle vara felaktigt eftersom b/p- och d/t-ljudet skapas på olika ställen i munnen.
Vad säger ni historievetare, finns detta utrett någonstans? Eller andra synpunkter?
Dessa konsonant-/ljudpar har det gemensamt att de produceras på samma ställen i munnen, endast blåsljudets styrka skiljer. Prova själva att uttala d och t kort och tonlöst, samma med b och p och samma med g och k. Sådana skillnader är subtila och öronen måste vänja sig vid att uppfatta dem. Vi idag hör skillnad och kan använda det för att skapa betydelseskiljande ord, t.ex. skida och skita, och vi har också olika tecken för ljuden. Men med den rationaliserade runraden går det inte att använda den uttalsskillnaden för att skapa meningsskiljande ord, men så klart kan samma ord fortfarande betyda olika sker beroende på sammanhanget.
Även vissa vokaler, t.ex. u och o, e och o, ö och e etc (jfr Jönsson och Jensen) tycks blandas på samma sätt, men här inte lika regelbundet, kanske beroende på att diftonger också används och uppfattas olika beroende på var man kommer ifrån. Och på vikingatiden fanns det inga skrivregler, man skrev som man uppfattade att det lät. Att vi därför träffar på olika stavningar av samma namn i olika källor (och ibland i samma) är naturligt. Toleransen för olika uttal måste ha varit stor på vikingatiden.
När sen en person, som har hela det latinska alfabetets ljud att välja på, tecknar ner vad olika personer säger, så kan det bli olika. Skandinaven hörde troligen ingen skillnad på Daner eller Taner men det gjorde latinaren. Gorm eller Korm eller Kurm eller Kurmd beror av tillfället. Dessutom använder latinet C för k-ljudet, så därför står det inte Gormson på guldplattan utan Curmsun som man nog så ska uppfatta som ett samtida uttal, åtminstone så som biskoparna som gjorde om graven och lät tillverka guldplattan uppfattade det.
En annan namnform är Gnupa, Knup eller Knob som måste uppfattas som samma namn med olika starkt blåsljud på slutet som kan uppfattas som ett tillagt a. I svensk tradition har detta namn tolkats som Knut vilket då skulle vara felaktigt eftersom b/p- och d/t-ljudet skapas på olika ställen i munnen.
Vad säger ni historievetare, finns detta utrett någonstans? Eller andra synpunkter?