Bör vi ändra lagen om metalldetektering i Sverige?

[Yngwe]

Leif

Varifrån kommer den uppfattningen? Missförstå mig rätt, men samtidigt som jag mycket väl kan tänka mig att det finns fog för en sådan uppfattning, så kan jag samtidigt också mycket väl tänka sig att det är något som motparten i en konfliktsituation skulle säga utan att egentligen ha särskilt mycket på fötterna...

Om man behandlar det som ett faktum, skulle inte organiserad verksamhet med tillstånd på föreningsnivå leda till en ökad självkontroll inom föreningarna?

[Olle]

Leif

Varifrån kommer den uppfattningen? Missförstå mig rätt, men samtidigt som jag mycket väl kan tänka mig att det finns fog för en sådan uppfattning, så kan jag samtidigt också mycket väl tänka sig att det är något som motparten i en konfliktsituation skulle säga utan att egentligen ha särskilt mycket på fötterna...

Om man behandlar det som ett faktum, skulle inte organiserad verksamhet med tillstånd på föreningsnivå leda till en ökad självkontroll inom föreningarna?

Tillstånd på föreningsnivå skulle underlätta både för SMF och Länsstyrelserna, istället för att hantera 50st individbaserade tillstånd i samband med sökträffar. Det finns dock inget utrymme för detta i den nuvarande lagstiftningen.

Individbaserade tillstånd är dock inget hinder för att föreningen och hobbyn ska ta ett gemensamt ansvar för att KML efterlevs. Det finns som sagt en gedigen drivkraft för självsanering, se mitt tidigare inlägg.

[Yngwe]

Tillstånd på föreningsnivå skulle underlätta både för SMF och Länsstyrelserna, istället för att hantera 50st individbaserade tillstånd i samband med sökträffar. Det finns dock inget utrymme för detta i den nuvarande lagstiftningen.

Individbaserade tillstånd är dock inget hinder för att föreningen och hobbyn ska ta ett gemensamt ansvar för att KML efterlevs. Det finns som sagt en gedigen drivkraft för självsanering, se mitt tidigare inlägg.

Självklart blir det enklare om man kan minska antalet kontaktytor. Jag tänker mig också att genom att kanalisera rapporterna så kan man också på sikt ställa högre krav på dom

Tänker jag på ännu längre sikt så skulle jag kunna tänka mig att vissa föreningar kan ta en större roll ändå och förvalta föremål som inte kan hanteras av myndighet på grund av deras resursbrist. Kanske kan föreningslokal fungera som "mini-museum" där föremålen kan vara publika istället för att ligga i ett källarvalv på länsmuseet.


Lagstiftningen behöver ändras för detta, men det är i vilket fall nödvändigt. Idag förstör lagen för de intresserade men hindrar inte de kriminella. Jag tror det är ytterst få fornlämningar som man inte relativt riskfritt skulle kunna undersöka vid väl vald tidpunkt.

[Olle]

Tillstånd på föreningsnivå skulle underlätta både för SMF och Länsstyrelserna, istället för att hantera 50st individbaserade tillstånd i samband med sökträffar. Det finns dock inget utrymme för detta i den nuvarande lagstiftningen.

Individbaserade tillstånd är dock inget hinder för att föreningen och hobbyn ska ta ett gemensamt ansvar för att KML efterlevs. Det finns som sagt en gedigen drivkraft för självsanering, se mitt tidigare inlägg.

Självklart blir det enklare om man kan minska antalet kontaktytor. Jag tänker mig också att genom att kanalisera rapporterna så kan man också på sikt ställa högre krav på dom

Tänker jag på ännu längre sikt så skulle jag kunna tänka mig att vissa föreningar kan ta en större roll ändå och förvalta föremål som inte kan hanteras av myndighet på grund av deras resursbrist. Kanske kan föreningslokal fungera som "mini-museum" där föremålen kan vara publika istället för att ligga i ett källarvalv på länsmuseet.


Lagstiftningen behöver ändras för detta, men det är i vilket fall nödvändigt. Idag förstör lagen för de intresserade men hindrar inte de kriminella. Jag tror det är ytterst få fornlämningar som man inte relativt riskfritt skulle kunna undersöka vid väl vald tidpunkt.

Självklart kan man önska att fler forskningsprojekt blev verklighet, istället för att man ska behöva vänta på att en motorväg ska dras över spännande platser. Men då vi pratar om metallsökarhobbyn vill jag dock försöka styra diskussionen mot det område där den kan göra mest nytta. Nämligen att rädda de föremål som är under akut hot för destruktion i våra ploglager. Det är detta material som måste få stå i fokus i debatten, eftersom den officiella kulturmiljövården varken har ambition eller möjligheter att ta vara på detta. Den omrörda kontexten som ploglagret innebär erbjuder goda möjligheter för en seriös metallsökarhobby att bidra med undsättande insatser, utan att kontextuell eller stratigrafisk information går förlorad.

Denna enorma kunskapsbank av metallföremål med potentiellt högt arkeologiskt källvärde kommer inte överleva många generationer till under plog, och i försurade jordar. Tyvärr bidrar fördomar likt de som Leif tar upp, till att det blir politiskt omöjligt för många att förespråka en linje där ovan källmaterial kan räddas.

Reglerna kring fyndfördelning är en annan fråga kanske lämplig i en egen tråd. Vad jag förstår ställs det stora krav på lokal, både ur säkerhetssynpunkt och reglerat klimat. Att av rädsla för stölder kategoriskt utesluta alla hembygdsmuseer utan säkerhetsanordningar är givetvis dumt och begränsar tillgången till det lokala kulturarvet. Självklart ska inga riksklenoder förvaras ovarsamt, men föremål har ju generellt ett större utställningsvärde om det har en lokal koppling. En av 80.000 islamska silvermynt kan gott få stå i en monter på hembygdsgården, i närheten av fyndplatsen. Istället för att det ska ligga i en hög i guldrummet.

[Leif]

Du kanske har misstolkat KML? Fornfynd är inte fornlämningar. Fornfynd kan dock däremot i undantagsfall vara en indikation på fornlämning.

Ett fornfynd indikerar inte alltid en fornlämning, flera är en tämligen stark indikation. Särskilt om man väger in topografi.

Det finns för övrigt exempel där ett fornfynd klassats som depå och därigenom blivit en fornlämning.

[Olle]

Du kanske har misstolkat KML? Fornfynd är inte fornlämningar. Fornfynd kan dock däremot i undantagsfall vara en indikation på fornlämning.

Ett fornfynd indikerar inte alltid en fornlämning, flera är en tämligen stark indikation. Särskilt om man väger in topografi.

Det finns för övrigt exempel där ett fornfynd klassats som depå och därigenom blivit en fornlämning.

Självklart kan fornfynd vara en stark indikation, depåfynd är väl dock ett av de mer uppenbara exemplen. Sveriges Metallsökarförenings fynd av den senmedeltida myntskatten i Köinge i höstas är ett lysande exempel på god hantering i samband med fornlämningsindikation. Länsstyrelsen kontaktades efter de första mynten kom i dagen, varpå ansvarig handläggare gav upphittaren tillstånd att med försiktighet ta tillvara övriga fynd. Exemplarisk hantering enligt Länsstyrelsen.

I de fall där man är osäker om det rör sig om en fornlämning bör man givetvis behandla det som sådant. Men om vi pratar om det material hobbyn kommer i kontakt med under nuvarande lagstiftning är det tämligen sällsynt. Det kan dock givetvis vara värdefullt att från kulturmiljövårdens sida sätta in kompetenshöjande insatser eller ta fram officiellt vägledande informationsmaterial för stöd i bedömningarna. Tänker speciellt på svårbestämt material som kan vara svårt att identifiera utan förkunskap.

[Leif]

Visst finns det en mängd material som är väldigt svåra. Inte minst knivar som sett i stort sett lika dana ut från 700 f.Kr. fram till man började stansa ut plattjärn på 1900-talet.

Att metallsökarentusiaster tämligen sällan stöter på fornfynd i lagens bemärkelse är väl ett tecken på att intentionen i dagens lagstiftning följs. Dvs inte ge sig in i fornlämningar oavsett om de är kända eller ej.

Sedan har vi det där med forskningsprojekt. Där finns det som sagt många exempel på lyckade samarbeten. Men speciellt mycket medel till arkeologisk fältforskning finns inte. Och utgrävningar inför motorväg eller liknande följer ju lite andra regler inte minst arbetsmiljömässigt och arbetsrättsligt, vilket gör att det inte går att ta in entusiaster som gör insatser gratis hur som helst. På gott och på ont.

[Yngwe]

Jag har svårt att förstå varför man inte skulle få ha intentionen att leta efter fornfynd, eller ens något som kommer att klassas som fornlämningar. Det är ju det som är själva mervärdet och ger ett mycket större skydd till våra fornlämningar. När detektoristen lyckas hitta något som klassas som fornlämning så blir det ju skyddat, och först då är man förhindrad att gå lös på området med en grävmaskin.

Enligt min mening är lagen skrivet med ett protektionistiskt motiv, som motverkar lagens verkliga intention. Protektionismen berör då inte fornfyndet i sig, utan rätten att bedriva undersökningar.

[Olle]

Visst finns det en mängd material som är väldigt svåra. Inte minst knivar som sett i stort sett lika dana ut från 700 f.Kr. fram till man började stansa ut plattjärn på 1900-talet.

Att metallsökarentusiaster tämligen sällan stöter på fornfynd i lagens bemärkelse är väl ett tecken på att intentionen i dagens lagstiftning följs. Dvs inte ge sig in i fornlämningar oavsett om de är kända eller ej.

Sedan har vi det där med forskningsprojekt. Där finns det som sagt många exempel på lyckade samarbeten. Men speciellt mycket medel till arkeologisk fältforskning finns inte. Och utgrävningar inför motorväg eller liknande följer ju lite andra regler inte minst arbetsmiljömässigt och arbetsrättsligt, vilket gör att det inte går att ta in entusiaster som gör insatser gratis hur som helst. På gott och på ont.

Det är nog viktigt att vi är noga med att hålla isär begreppen. Fornfynd är med anledning av den sentida definitionsgränsen inte så ovanligt. Men däremot fornfynd med arkeologiskt källvärde, och fynd som indikerar fornlämningar. Den absoluta majoriteten består som sagt i ensamfunna relativt sentida vardagsföremål.

En byxknapp från 1849 är ett fornfynd i lagens bemärkelse, men är på inget sätt intressant ur arkeologisk synpunkt och skulle aldrig bli inlöst. Dessa föremål rapporteras dock flitigt med gps-koordinater och fotodokumentation. Alla vill som sagt göra rätt för sig. Den sentida gränsen är en del i den kontrollstrategi som syftar till att inget intressant ska missas att bli rapporterat. Detta får anses fungera mycket väl, med stöd i hobbyns nätbaserade mötesplatser. Det innebär dock en administrativ börda för de redan ansträngda arbetsgrupperna på LST.

Eftersom hobbyn är så pass liten i Sverige är Länsstyrelserna fortfarande oerfarna kring hur intressanta fynd ska hanteras. Fyndet av en ensamfunnen Dirham från 700-talet i en omrörd kontext genererade ett beslut om efterundersökning. Man kan fråga sig om ett ensamfunnet mynt verkligen kan sägas vara en tillräckligt stark indikation på en fornlämning för att arkeologiska insatser ska vara befogade. Det finns helt klart en gråzon där Länsstyrelsen får stå för bedömningarna, och det är möjligt att det fanns andra faktorer med i bedömningen. I Danmark hade man förmodligen uppmanat amatören att med försiktighet konstatera om det rörde sig om en depå eller inte. Med de små volymer intressanta fornfynd som dyker upp i Sverige är det möjligt att spendera kulturmiljöanslaget på detta vis, men hur kommer man reagera när fyndrapporterna ökar i takt med den växande hobbyn?

En ensamfunnen kniv är som du säger snudd på omöjlig att datera, men min rapport av ett sådant fynd föranledde varken en efterundersökning eller sökstopp på fyndplatsen. Vi amatörer tar ansvar för att sköta våra delar av processen, och överlåter dessa bedömningar åt Länsstyrelsen. Summan av det hela är som du också noterade, att hobbyn genererar relativt få intressanta fynd. Och de kontrollmekanismer som är inbyggt i lagstiftningen garanterar att de fynd som dyker upp hanteras på ett bra sätt. Nackdelen med detta hårt reglerade och restriktiva system är hög administrativ börda och att engagemanget och kompetensen hos detektoristerna inte kanaliseras dit de gör nytta.

[Leif]

Som Olle påpekar är den nya ordalydelsen (årtalsparagrafen) i KML allt annat än enkel att hantera. Jag antar att vi även fortsättningsvis kommer att se ett A och ett B lag bland fornlämningarna även om B laget idag kallas fornlämningar och har ett formellt skydd medan de tidigare kallades överig kulturlämning och saknade juridiskt skydd. Utöver skogsbrukslagens skrivelse om "hänsyn" vilket kan innebära precis vad som helst och inte är straffrätsligt kopplad.