Skandinaviskt Arkeologiforum

En gång i tiden arbetade jag i min hemkommun med antikvariska frågor. Bland annat höll jag på med bildandet av ett kulturreservat. Jag kom senare också att tillsammans med en kollega skriva en skötselplan för reservatet. Min arbetsplats var Bygg- och miljökontoret i kommunen, så jag jobbade tillsammans med flera tjänstemän som hade olika befattningar och arbetsuppgifter.

En dag kom det en elev från nionde klass i grundskolan som skulle praktisera hos oss under en veckas tid. Det bestämdes att hon skulle följa en tjänstemans arbete under en dag och sedan byta till nästa och så vidare, under hela veckan. Snart nog var det min tur att vara värd för den unga praktikanten. Jag hade inte så mycket arbetsuppgifter inomhus så istället för att sitta på kontoret så beslutade jag att ta med henne ut till det blivande reservatsområdet. Efter klartecken från mina chefer åkte vi ut. Där tillbringade vi dagen med att gå runt bland allehanda kultur- och forminnen. Allteftersom vi promenerade runt så berättade jag om de olika minnesmärkena och om platsens historia, från stenåldern till nutid. Jag berättade om naturens förändringar och om hur människan påverkat lanskapet. Hon verkade klart intresserad och ställde också flera frågor.

Till sist kom vi tillbaka. Hon verkade nöjd med min guidning.

Dagen efter följde hon åter en annan tjänsteman i arbetet.

Efter en vecka så var det dags för sammanfattning. Chefen frågade henne vad hon tyckt bäst om under veckan som gått. Jag blev glad och riktigt stolt när jag fick höra att hon tyckte att den roligaste och intressantaste dagen var den som hon spenderat med mig ute i det blivande kulturreservatet.

Det kan jag förstå!

Min skolhångs högpunkt gällande historia var en utflykt i sjätte klass. Vi cyklade till vår magisters lantställe en dryg mil från skolan och han visade soldattorp, stenmurar och domarringar i ett makligt tempo. Det var gott om tid att själv utforska och begrunda och jag minns att jag länge efteråt, flera år, tänkte på den mystiska högen i gravfältet, som ingen visste om den var en gravhög eller inte då den inte hade den typiska formen...

Jag har återvänt ditt många gånger, och när jag visade min sambo Sverige för första gången var det självklart att åka dit och visa henne soldattorp, stenmurar och domarringar, och så klart högen... Det var grått, kallt och dimmigt, det passade bra med en kärv historia tyckte jag!

Ett mycket bra exempel som visar åtminstone två saker:
1) hur viktigt det är med kunskapsöverföring inom ett yrke.
2) förmedling av vår historia sker mellan generationerna.