Gamla Uppsala

[Anders i Uppsala]

Jo, risken är uppenbar att t ex sonson och farfar med samma namn med tiden blandats ihop till en person. Dock finns det ett antal kungar som är något bättre belagda och som jag tror att man med visst fog kan anta ha existerat, om än med stora olikheter jämfört med hur de beskrivs i sagorna.

[Starkodder]

Jo, risken är uppenbar att t ex sonson och farfar med samma namn med tiden blandats ihop till en person. Dock finns det ett antal kungar som är något bättre belagda och som jag tror att man med visst fog kan anta ha existerat, om än med stora olikheter jämfört med hur de beskrivs i sagorna.

Jag ser det som absurt att tro att de verkliga kungarna helt glömts bort och helt påhittade figurer istället fastnat i berättelserna. Hur tänker man egentligen? Speciellt när man vet hur noga man var med ätten och börden på den tiden. Om jag inte missminner mig finns Adils och Ottar bevarade i flera källor med sina riktiga namn och borde betraktas som verkliga. Jag förlitar mig nog mer på Ynglingatal än Ynglingasagan gällande följden, således snarare Egil Vendilkråka än Ottar Vendilkråka.

[Yngwe]

Starkodder, Hur vet du att ätten var så himla viktig då? Kan vi se i tidiga källor att folk hänför sig själva till en särskild ätt? Kanske på runstenar? Eller för den delen i dokument från tidig medeltid?

Att folk under järnålder kunnat rabbla sin släkt 5 eller 10 generationer tillbaka ser jag som ett påstående som skulle behöva styrkas.

Personligen skulle jag säga att den levande familjen är av största vikt, också de döda som man ärvt land och egendom av. Det kan man nog styrka med hjälp av källor. Men att man skulle veta vad farfars farfar hette behöver nog som sagt styrkas och då bör man samtidigt kunna förklara varför det blir så tilltrasslat att man knappast kan hitta två kungliga ättelinjer som är samstämmiga.

[anganatyr]

Jo, risken är uppenbar att t ex sonson och farfar med samma namn med tiden blandats ihop till en person. Dock finns det ett antal kungar som är något bättre belagda och som jag tror att man med visst fog kan anta ha existerat, om än med stora olikheter jämfört med hur de beskrivs i sagorna.

Jag ser det som absurt att tro att de verkliga kungarna helt glömts bort och helt påhittade figurer istället fastnat i berättelserna. Hur tänker man egentligen? Speciellt när man vet hur noga man var med ätten och börden på den tiden. Om jag inte missminner mig finns Adils och Ottar bevarade i flera källor med sina riktiga namn och borde betraktas som verkliga. Jag förlitar mig nog mer på Ynglingatal än Ynglingasagan gällande följden, således snarare Egil Vendilkråka än Ottar Vendilkråka.

Svaret på om kungarna glömts bort har du i ditt eget inlägg. Hette kungen Egil eller Ottar?

[Anders i Uppsala]

Jag har också svårt att tro att rent påhittade personer skulle ha fastnat i sagorna. Men missförstånden och överdrifterna kan vara desto fler. Jag tror att det fanns en Ottar och en Adils på 500-talet någon gång och att de var sveakungar (eller något liknande). Men jag vågar inte gå mycket längre än så. Något slags koppling till Gamla Uppsala hade de säkert, de vistades säkert där ibland och/eller deltog i ceremonier där och/eller begravdes där och/eller bekostade/beordrade uppförandet av monument där.

[Starkodder]

Starkodder, Hur vet du att ätten var så himla viktig då? Kan vi se i tidiga källor att folk hänför sig själva till en särskild ätt? Kanske på runstenar? Eller för den delen i dokument från tidig medeltid?

Att folk under järnålder kunnat rabbla sin släkt 5 eller 10 generationer tillbaka ser jag som ett påstående som skulle behöva styrkas.

Personligen skulle jag säga att den levande familjen är av största vikt, också de döda som man ärvt land och egendom av. Det kan man nog styrka med hjälp av källor. Men att man skulle veta vad farfars farfar hette behöver nog som sagt styrkas och då bör man samtidigt kunna förklara varför det blir så tilltrasslat att man knappast kan hitta två kungliga ättelinjer som är samstämmiga.

Att ätten var viktig bevisas att det öht fanns ättarlistor. På alla möjliga håll. Ynglingatal ser jag som en rak beskrivning av verkliga människor, som oftast slutade i ond bråd död i strid eller på annat sätt. Inget speciellt påhittat med att brännas inne, drunkna eller slås ihjäl.

Och offrandet av Domalde för god skörd var nog en sådan anmärkningsvärd händelse att det var lätt att minnas.

Ynglingasagan tar jag mer med en nypa salt av förklarliga skäl.

[Starkodder]

Jo, risken är uppenbar att t ex sonson och farfar med samma namn med tiden blandats ihop till en person. Dock finns det ett antal kungar som är något bättre belagda och som jag tror att man med visst fog kan anta ha existerat, om än med stora olikheter jämfört med hur de beskrivs i sagorna.

Jag ser det som absurt att tro att de verkliga kungarna helt glömts bort och helt påhittade figurer istället fastnat i berättelserna. Hur tänker man egentligen? Speciellt när man vet hur noga man var med ätten och börden på den tiden. Om jag inte missminner mig finns Adils och Ottar bevarade i flera källor med sina riktiga namn och borde betraktas som verkliga. Jag förlitar mig nog mer på Ynglingatal än Ynglingasagan gällande följden, således snarare Egil Vendilkråka än Ottar Vendilkråka.

Svaret på om kungarna glömts bort har du i ditt eget inlägg. Hette kungen Egil eller Ottar?

Både och. Det var öknamnet jag syftade på. Sen är detta ingen exakt vetenskap, vilket alla är införstådda med. Just därför är det mer anmärkningsvärt med de exakta årtal som figurerar, t ex i senaste Populär Arkeologi. Det enda årtionde jag själv utgår ifrån är Hugleiks räd som anges kring 520.

[Ättelägg]

Har köpt expressens bilaga angående svensk historia och till min förvåning har vi en historiker som inte är så PK och vågar vara kontroversiell. En historiker som törs gå mot strömmarna i detta konsensus land och tar bladet från mun. Man fylls av ödmjukhet när man ser att vissa vågar gå emot gårdagens sanningar. Naturligtvis använder sig han av moderna forskningsrön vilket är intressant men han beskriver ett forntida land, befolkat av Svear runt Mälardalen och Göter i syd. Hur svearna expanderade österut, och använder sig även av sagorna för att beskriva skeenden. Fick delvis nya tankar kring Ingjald Illråde, han brände inne de lokala småkungarna vilket lustigt nog minner om den stora hallen i GU. Likaså selön där man grävt ut en fornborg där byggnaden bränts under samma tid. Kul med reella nedslag i arkeologin som speglar sagorna.

[Starkodder]

Har köpt expressens bilaga angående svensk historia och till min förvåning har vi en historiker som inte är så PK och vågar vara kontroversiell. En historiker som törs gå mot strömmarna i detta konsensus land och tar bladet från mun. Man fylls av ödmjukhet när man ser att vissa vågar gå emot gårdagens sanningar. Naturligtvis använder sig han av moderna forskningsrön vilket är intressant men han beskriver ett forntida land, befolkat av Svear runt Mälardalen och Göter i syd. Hur svearna expanderade österut, och använder sig även av sagorna för att beskriva skeenden. Fick delvis nya tankar kring Ingjald Illråde, han brände inne de lokala småkungarna vilket lustigt nog minner om den stora hallen i GU. Likaså selön där man grävt ut en fornborg där byggnaden bränts under samma tid. Kul med reella nedslag i arkeologin som speglar sagorna.

Det är ju knappast genom konsensus som nya tankesätt kan etableras. Ingenting man behöver oroa sig över om man inte har en fin titel av bevaka.

Gällande GU så kommer väl arkeologin sakta med säkert att skala av lagren neråt till starten på centralplatsen. Då kanske man får svar på varför det blev en centralplats där öht.

[Ättelägg]

Inte så märkligt i sin position av rika jordbruksmarker, storartade järnfyndigheter, geografisk placering i skärningen mellan norrland, sydland och östland. Dessutom rika fisketrakter med gott om säl. Inga större koncentrationer av fiender i väst, norr och öst. Stora utmarker mot syd som skapade barriärer. Öppenheten mot havet skapade både en svaghet (lätt att angripa) men även själva fundamentet till sjöfart (vilket även Tacitus nämner i Suionernas makt i flottor). Till skillnad till ex Gotland med begränsat underlag i form av odling och därmed befolkning är Mälardalen en rik jordbruksbygd med en potentiellt större befolkningsunderlag och dessutom i direkt kontakt med dalarna och norrland. Helt enkelt en bygd som är rik på resurser och folk med ytan riktad mot österjsön, en bygd som bestod av fastland och myriader av öar, mindre som större och vikar med farbara vattendrag som startar i järnbärar land. Allt sammantaget ger en grogrund till expansion i termer av resurser på alla nivåer, inkl. folk.