Om Beowulf, Gräslund och kritik som följt.

[anganatyr]

Exempelvis båtgravar är såpass spridda att man alltid måste överväga fragmenterade påverkansvägar. Exempelvis som att båtgravar i Östsverige och i Norges kuster har olika ursprung.

Detta stämmer ju inte. Båtgravar från vendeltid med samma kulturella innehåll finns ju i tex Augerum i Blekinge, Nabberör på Öland mfl. Tyvärr är de inte lika väl undersöka som runt Mälaren utan bara enstaka gravar är utgrävda. Det finns säkerligen fler båtgravar att upptäcka när det undersökts lika mycket i övriga landet som norr om Mälaren. Därför vet vi inte dess ursprung och vart denna gravsed började och spred sig ifrån.

I Köpingsvik finns en kvinnlig skeppsgrav som har många likheter med Osebergsgraven, enda skillnaden är att det är en brandgrav och att skeppet låg i ett röse istället för i en hög. Rösen är vanliga på Öland istället för högar då jorden är så värdefull där. På Öland dominerade brandgravskicket vid denna tid.

Nabberör.
https://samlingar.shm.se/event/FE8A034A ... 654839B0B9
https://samlingar.shm.se/sok?type=objec ... A32B604681
https://libris.kb.se/bib/10864980
Augerum.
https://samlingar.shm.se/sok?type=objec ... %20augerum
https://kulturlandskapetblekinge.wordpr ... erum-1895/
https://libris.kb.se/bib/10464720
Köpingsvik (Klinta).
https://digitaltmuseum.se/021016467985/ ... linta-1957
https://samlingar.shm.se/object/B0FD5DB ... 62E68AF830
https://samlingar.shm.se/site/6D4A237A- ... 1E47017EFB
https://libris.kb.se/bib/690996

Här är några referenser. Det finns fler. Hoppas nu att du gör samma sak med dina inlägg.

[Yngwe]

Jag väntar på länkar till vetenskapliga artiklar.

Samtidigt som du utgår från helt ostyrkta påståenden. Och låter bli att förhålla dig till de frågor som ställs.

Är trähus typiskt uppländska? Ja eller nej?

[Henric]

Den här tråden handlade väl ursprungligen om Bo Gräslunds tolkning av Beowulf.
Jag har lovat att återkomma till frågor om Tacitus, Jordanes etc,men det känns lite motigt att gå in med något i det kompakta motståndet från "det västgötska sagoforumet". Särskilt som total lekman (inget som skiljer mig från flertalet tvärsäkra skribenter iofs), jag ska återkomma seriöst ändå, lovat är lovat.

Just nu bara en notis: jag åkte för nån vecka sedan med färjan från Trelleborg till Rostock, och den passerade helt nära de vita kritklipporna vid Möns Klint, verkligen imponerande från sjösidan, tidigare har jag bara tittat ut från land, på toppen. Vad jag tidigare frågat om men inte fått något svar på är om det finns några liknande spektakulära vita klippor på Själlands Västkust, som längs infarten till Lejre? Klipporna vid Möns Klint passar ju väldigt väl ihop med beskrivningen i Beowulf, där sjöfararna får landkontakt med Danmark och närmar sig målet på Själlands östkust. Heorot.

Jag funderade på att på hemvägen ta en titt på den välbevarade järnåldersväg som Gräslund utsett tilll god kandidat för den väg som Beowulf &Co vandrar upp mot Heorot, men mina barn var inte intresserade och spolade det förslaget. Vägen finns dock med i ett SVT-inslag med Kristina Eriksson Ekerot - en av de svenska arkeologer som uppenbarligen köpt Gräslunds teori till fullo. Förvisso med Uppsalabakgrund.

På hemväg stötte jag vid Rökstenen på en kollega till min exfru, som tydligen var väl bevandrad i tolkningskontroverserna kring den. Även där har ju Gräslund et al. utmärkt sig med en klimatrelaterad tolkning för några år sedan, med klimatkrisen i mitten av 500-talet i fokus. Senaste inlägg är en omfattande avhandling av Bo Ralph, som också är mer allmänfilosofisk än äldre tolkningar. Gratis tillgänglig på nätet. Litteraturprofessorn Lönnroth dömde ju ut Gräslunds Beowulfteori på ganska lösa grunder, det har vi redan behandlat (en spya, enligt Gräslund), men är också starkt kritisk till en Rökstenstolkning med Varin som en "Järnåldersgreta". Lönnroth tror på Teoderikversionen vad gäller Rökstenen. Men det gjorde inte min exfrus kollega. Så, det har inte med Beowulf att göra, men jag undrar ju om det finns nån ortodox västgötatolkning av Rökstenen också? Nån specialöversättning?

Nyss läste jag en artikel av Gunnar Wetterberg, som utgick från Tore Jansons nyutkomna bok om svenskans
historia (rätt tråkig tycker jag, iaf intetsägande vad gäller äldre skeden).
Wetterberg om Västgötalagen:
"När lagen talar om svenskar gör den det i motsats till västgötar och smålänningar. Begreppet ”svensk” var reserverat för folket i Mälarlandskapen, svearna."
https://www.axess.se/recensioner/sprake ... historien/?
Det där rör ju en av era huvudteser - ni anser att begreppet "svear" under tidig järnålder innefattar den svenska västkusten. Det är lite lustigt att era språkforskningsinsatser inte verkar ha lämnat några spår alls i den akademiska och allmänt accepterade forskningen, trots alla era insatser. Borde ni inte spotta upp er lite? Publicera i akademiska tidskrifter t.ex. ?

[Henric]

Väldigt liknande kritklippor, Kreidefelsen, finns f.ö. också på Rügen. Men hur är det med västra Själland?

[Artesien]

Tack för länken till Axess. Tyvärr är artikeln bakom en betalvägg. Emellertid, ÄVgL ställer inte svear i motsats till västgötar och smålänningar. Tvärtom. Det är bara att läsa innantill:
[5]
Dräpär maþar svänskan man eller smalenskän, innan
konongsrikis man, eigh västgöskan, böte firi atta örtogher
ok þrettan markär ok änga ätar bot. Niu markär a kononger
a mandrapi ok sva allir män.
Dräper någon svensk man eller småländsk, en man från
konungariket, men ej västgötsk, böte därför åtta örtugar
och tretton marker men ingen ättebot. Nio marker äger
konungen av mandråp och likaså alla män.

I Rättslösabalken står det att svear äga taga och vräka konung och sedan beskrivs hur just den processen går till i Västergötland.

Men, som sagts ovan, har jag inte lyckats läsa artikeln du refererar till.

[Henric]

Tack för svar.

"ÄVgL ställer inte svear i motsats till västgötar och smålänningar. Tvärtom. Det är bara att läsa innantill:"

Det framgår ju inte av ditt citat.
Vad refererar [5] till? En länk?

Att det görs skillnad är ju det man vanligen ser i litteraturen, inte bara hos
Wetterling/Janson.

Har du något att säga om kritklippor på Själlands västkust också?
Det var egentligen mitt huvudämne, det där med Västgötalagen var bara en sidokommentar.
Liksom Rökstenen.

mvh
Henric

[Henric]

För fullständighetens skull: det som är Beowulfrelevant är ju om det kan anses sannolikt
att man redan på 500-talet, eller för den delen på Tacitus' tid, med svear kan ha syftat på folk
som höll till på den nuvarande svenska västkusten. Eller om Svear och Skilfingar på Beowulftid
snävare kan antas ha syftat på Mälardalingar.

[anganatyr]

Professor Dick Harrison skriver följande i ”Sveriges historia 600-1350”, Stockholm 2009, sidan 34:

Förr var historien om götarna och svearna oproblematisk. På 1800-talet och under en stor del av 1900-talet ansågs det självklart att svearna var den germanskspråkiga urbefolkningen i Svealand och götarna den likaså germanspråkiga urbefolkningen i Götaland. Svear tolkades i regel som en samlingsterm för de folk som levde kring Mälaren. Det hände även att man gjorde gällande att termen främst syftade på upplänningar. Götarna skall ha levt "sunnanskogs", dvs. söder om Kolmården och Tiveden. Det var också en vanlig uppfattning bland historiker och arkeologer att götar och svear hade politiska och militära organisationer som tidvis låg i konflikt med varandra. Svearna skall, enligt denna hypotes, till slut ha underkuvat götarna och därmed gett namn till riket Sverige.
Så tror vi inte idag. Vad som framför allt stjälper hypotesen är den totala bristen på belägg. Det är omöjligt att acceptera att Sverige skall ha grundats och namngivits genom att ett folk erövrade ett annat trots att inte en enda källa nämner erövringen. Men problemet är större än så. Vad var egentligen svear och götar? Vilka grupper, och vilken typ av grupper, avsågs med sådana termer? Vilka människor hade intresse av att kalla sig svear respektive götar?

Dick Harrisons syn på saken, (”Sveriges historia 600-1350”, Stockholm 2009, sidorna 10-11):

I flertalet äldre historieverk har vikingatidens krigiska urladdningar och införandet av kristendomen uppfattas som vattendelare i svensk historia. Någon gång kring år 1000, har man menat, såg det svenska riket dagens ljus, med Erik Segersäll och Olof Skötkonung som kungliga portalgestalter. Ett kristet svenskt rike formades, med Mälardalen i allmänhet och Uppland i synnerhet som vagga. När denna uppfattning har kritiserats, till exempel när röster höjts för att maktutvecklingen och kristnandet i Götalands bygder föregick utbredningen av riket i Svealand, har det i regel varit med utgångspunkten att det faktiskt har skapats ett klart definierat svenskt rike under epoken ifråga. Debatterna om en hypotetisk riksvagga och om hypotetiska riksenade har varit underordnad den allmänt accepterade idén om framväxten av ett svenskt rike. Det är lätt att inse varför. Vi har läst historien baklänges. Vi vet att det svenska riket till slut blev verklighet.
Om vi i stället läser historien framlänges blir scenariot radikalt annorlunda. År 1000 kunde ingen kung eller storman, vare sig i Svealand eller i Götaland, föreställa sig ett Sverige av den nationella och territoriella art vi i dag känner. Inte ens 1200- och 1300-talens svenska monarki var förutsägbar på Olof Skötkonungs tid, än mindre på Ansgars. De bärande politiska enheterna i den maktutveckling som är skönjbar redan i del ett av detta åttabandsverk, skrivet av professor Stig Welinder, var snarare länkade till bygder än till riksterritorier och rikscentra. Mer än så: de var knutna till enskilda personer, till de män och kvinnor som deltog i maktspelet. Historien om det svenska rikets formation är historien om överhöghetsvälden, personliga nätverk och mängder av (sedermera fallna) alternativ till det som till slut blev en modern nation.

Här är ytterligare lite från sidan 35:

Svearna på 500-talet behöver inte ha haft mycket gemensamt med svearna på 800-talet. Ordet svear behöver inte ens ha haft en territoriell konnotation. Termen kan stundom, gissningsvis, ha syftat på en speciell samhälls- och yrkesgrupp (tex krigare eller köpmän) vid Östersjöns kuster. Vid ett annat tillfälle kan termen ha fungerat som utländska resenärers geografiska samlingsnamn på mängder av människor som själva inte hade en aning om att de var svear. Och så vidare. Varje omnämnande av termer som svear, Svíaríki, Svíþjóð och Sueonia måste analyseras för sig

[anganatyr]

Här är ett citat från professor Åke Hyenstrand ("Sverige 989 Makt och herravälde I"), Stockholm Archaeological Reports Nr 24, sidorna 17-18:

Låt oss för fortsättningen släppa begreppet ”sveariket” och istället använda ”sveaorganisationen”. Om det funnits en sådan, vilket är uppenbart, är det just denna som är den förutsättning som behövs, för att ”riket” Sverige skall kunna bildas. Med andra ord: svearna är inte de medeltida svenska rikets grundare, de är i stället dess centrala förutsättning.
Detta kan låta egendomligt och paradoxalt, men kan bli naturligt och riktigt om vi lyckats ta reda på vad svearna egentligen representerade.
Tacitus beskriver svearna: ”Förutom i män och i vapen har de sin styrka i flottor.” Han nämner deras kung och deras skepp och deras bosättningar ute i oceanen. Jordanes ger en direkt anvisning på vad svear är: ”Dessa är de också, som medelst sina handelsförbindelser genom oräkneliga andra folk för romarnas behov exportera svarträvskinn.” Beowulfsagan talar om sjöstrider där friser, göter och i någon mån även svear är inblandade. Wulfstans uppgift är intressant, svearna behärskade sjöfarten i södra Östersjön. Rimbert beskriver denna sjöfart och handel och svearnas hamnstad: Birka.
Uppgifterna är entydiga: svear eller sveoner är de som bedriver handel och sjöfart. De har i varje fall en ledare som kallas kung, deras koppling till Östersjön är klar.
Mot denna bakgrund: Kan det vara så, att Tacitus, Jordanes, den okände författaren till Beowulf, Rimbert och andra, kanske t o m Adam, med svear eller sveoner i första hand avsåg något helt annat än vad forskarna har trott? Avsåg de primärt en särskild samhällsklass eller organisation, kanske av typen ”handelsbolag”, som bedrev råvaruhantering och sjöfart – eventuellt i samarbete med eller underställda friserna? Detta utesluter givetvis inte att man samtidigt betraktade svearna som ett ”folk”.
Denna tolkning, som tidigare framförts av olika forskare, t ex Erik Lönnroth, blir mot bakgrund av råvarornas och ”tullarnas” betydelse ganska rimlig, inte minst med hänsyn till passagerna in i Östersjön. Det borde ha funnits en organisation av denna typ, välkänd för samtidens humanistiska elit vid de europeiska kejsarhoven. Sveaorganisationen kan, om den funnits, också ha upprättat system som liknat ”riken” av ”germansk” typ inom Mälarregionen.
Rimbert nämner inte Uppsala men det gör Adam av Bremen. Uppsala ligger i det centrala Uppland, mitt på den sedan årtusenden använda huvudleden mot Norrland. Det finns inget som talar mot att Uppsala blev en nyckelpunkt för en ”sveaorganisation”, en omlastningsplats för dyrbara råvaror. Uppsala var en gammal huvudgård, ett ”storgods”, kanske med en ledare som kallas ”kung”, låg skyddat, avlägset och begärligt som byte för de som strävade efter att bygga upp något nytt: ett svenskt rike. När man gör detta måste man samtidigt få full kontroll över handel och sjöfart, det är själva förutsättningen.

[anganatyr]

Adam av Bremen skriver i sin fjärde bok (Emanuel Svendbergs översättning):

Kapitel 22

Sveonernas stammar är många, utmärkta i fråga om styrka och vapenföring, och dessutom framstående krigare både till häst och till sjöss.

I nästa kapitel fortsätter han beskrivningen av svearnas stammar.

Kapitel 23

Av Sveriges folkstammar bor de götar, som kallas de västliga, närmast oss.

Götarna är en av sveonernas folkstammar, precis som jämtar är en del av Sveriges befolkning.