Hos Jordanes kan man urskilja två olika - och egentligen oförenliga - ursprungsberättelser som fogats samman för att ge sken av en lång sammanhängande historia. Den ena ursprungsmyten, utgående från identifikationen med geterna (Getae), kom även att återges av Isidor av Sevilla på 600-talet.
En av Jordanes’ källor,
Dio Chrysostom (alltså inte Cassius Dio) ska i slutet av 100-talet eller början av 200-talet ha skrivit en bok betitlad “Getica”.
Jordanes skrev:Dio storicus et antiquitatum diligentissimus inquisitor, qui operi suo Getica titulum dedit [...]
Now Dio, the historian and diligent investigator of ancient times, who gave to his work the title “Getica” [...]
Getica § 58
Det mesta av innehållet i
§§ 40 – 78 i Jordanes’ Getica har förmodligen hämtats från Dios Getica, vilken ju egentligen handlade om geterna/dakerna.
Den andra myten, den om ett ursprung från en ö i norra oceanen, kan misstänkas ha nedtecknats av
Ablabius, om vilken ingenting är känt förutom att han betecknas som historiker av Jordanes, som anger honom som källa tre gånger. Den första hänvisningen till Ablabius finns i
§ 28 som handlar om kung
Filimer som förde sitt folk till Oium (Skytien); den andra hänvisningen sker i samband med ett omnämnande av kung
Ostrogotha (
§ 82) som ska ha varit verksam på 200-talet, men som tycks ha varit okänd av samtida författare; och den tredje berör
Ermanariks erövringar på 300-talet (
§ 117).
Utifrån dessa tre fragment kan man rekonstruera en gotisk historia som kan tänkas ha tagit avstamp från den kortfattade beskrivningen som återfinns i Jordanes’ Getica § 9...
[...] Habet [...] is [...] inmensus pelagus in parte arctoa, id est septentrionali, [...] insulam [...] unde nobis sermo, si dominus iubaverit, est adsumpturus, quia gens, cuius originem flagitas, ab huius insulae gremio velut examen apium erumpens in terram Europae advinit: quomodo vero aut qualiter, in subsequentibus, si dominus donaverit, explanavimus.
The [...] mighty sea has [...] in its arctic region, that is in the north, [an][...] island [...] from which my tale (by God's grace) shall take its beginning. For the race whose origin you ask to know burst forth like a swarm of bees from the midst of this island and came into the land of Europe. But how or in what wise we shall explain hereafter, if it be the Lord's will.
Därifrån kan Ablabius’ historia ha fortsatt med vad som omtalas i § 25 i Jordanes’ verk...
Ex hac igitur [...] insula quasi officina gentium aut certe velut vagina nationum cum rege suo nomine Berig Gothi quondam memorantur egressi: qui ut primum e navibus exientes terras attigerunt, ilico nomen loci dederunt [...]
Now from this island, as from a hive of races or a womb of nations, the Goths are said to have come forth long ago under their king, Berig by name. As soon as they disembarked from their ships and set foot on the land, they straightway gave their name to the place [...]
Historien fortsätter utan avbrott fram till och med § 28 där Ablabius’ namn nämns för första gången.
En av de mest centrala bitarna i Jordanes’ verk är Amalernas ättelängd som mycket väl kan ha nedtecknats av Ablabius. Den återfinns i
§ 79 som avslutas med Vandalarik. Dennes söner,
Theodimir,
Valamir och Vidimer (som inleder § 80) styrde ett nyetablerat Ostrogotiskt rike på romersk botten i Pannonien under 450- - 470-talen. Ablabius kan rent hypotetiskt ha varit samtida med dem.
Det är inte osannolikt att huvuddragen i Ablabius’ gotiska historia i sin helhet har bevarats i Jordanes’ Getica. Jordanes kan, med eller utan Cassiodorus som mellanled, helt enkelt ha utgått från Ablabius’ verk och uppdaterat detta och utvidgat det med geografiska/etnografiska exkurser (§§ 4 – första meningen i § 9, §§ 10 -24 och §§ 30 – 37) samt lagt till långa textstycken baserade på Dio Chrysotoms ”Getica” (§§ 40 – 78) som också kan ha kompletterats med geografiska exkurser. Andra historikers verk, kanske främst Priskos’ ”Bysantiska historia”, har säkerligen bidragit med kompletterande upplysningar om bl.a. hunnertiden. Ablabius var troligen först och främst Ostrogoternas hävdatecknare, varför merparten av Jordanes’ upplysningar om Visigoternas förehavanden på romersk mark kan misstänkas komma från andra källor.
När det gäller själva inledningen så kan Ablabius’ gotiska historia i original ha hållit sig till huvudämnet, alltså inga långa utvikningar. Därför kan den i större utsträckning än Jordanes’ Getica ha liknat de betydligt yngre langobardiska historierna, exempelvis
Origo Gentis Langobardorum som börjar med orden:
Est insula qui dicitur Scadanan, quod interpretatur excidia, in partibus aquilonis [...]
Det finns en ö vid namn Scadanan, vilket tolkas som ”skador”, i de norra delarna [...]
Att det har blivit ”Scandza” (ursprungligen Scandia) i Jordanes’ version beror enligt min uppfattning på att Jordanes (eller Cassiodorus eller någon annan) felidentifierade mytens ö med Ptolemaios’ Scandia som i sin tur har felidentifierats med vad som i modern tid har kallats Skandinaviska halvön.
