variationen n - ð

Här kan du diskutera språkhistoria, ortsnamn och liknande.
tomte
Inlägg: 21
Blev medlem: 12 september 2015, 07:19

variationen n - ð

Inlägg av tomte » 12 september 2015, 07:58

Ljuden [n] och [ð] är väl inte så lika, även om båda är dentala, men det finns ju i nordiska/germanska en massa ordrötter och ändelser som där n och ð (modern svenska d) varierar mellan ord och böjningsformer, eller mellan språken på ett sätt som tyder på att det funnits variation tidigare. Kan någon förklara detta? Vad är ursprungligt och hur har utvecklingen gått till? När skedde uppsplittringen?

Exempel:

*isländska: maður (nom) - mann (ack)/manni (dat) ("man")
*svenska: söder, syd - sunnan
*eng. mouth - nordiska mun(d)
*äldre norska -ið (2 p pl) - äldre svenska -in (2 p pl)
*perf part -(a)ð (svaga verb) - perf part -(i)n (starka verb)

Andra fall jag kan tänka mig hör hit:

*väder - vind (kommer från samma rot)
*fjäder - fjun
*bedja - bön
*stad, stod - stånda

I vissa fall kan jag ju tänka mig att n i ett ursprungligt nd försvunnit för att det "drunknat" i nasal vokal, men har svårt att se i samtliga fall hur det kan ha skett i det ena fallet men inte i det andra, t.ex. maður - manni. Jag har också svårt att se att det skulle ha funnits något ursprungligt n med i verbändelsen -ið/-in (2 p plural), eftersom den väl motsvarar latinets -ate/-ete/-ite. (I latinet är har ju däremot tredje person plural n följt av dental klussil: -ant/-ent/-iunt.) Och såvida inte perfekt particip-ändelserna -(a)ð och -(i)n har skilda ursprung, bör väl båda motsvara latinets -at-/-et-/-it- (som i t.ex. vocatus ("kallad").

sweon
Inlägg: 80
Blev medlem: 30 april 2015, 19:57

Re: variationen n - ð

Inlägg av sweon » 12 september 2015, 12:36

Vissa konsonanter har en tendens att försvinna ur det talade språket tex d i ordet ledsen. Kan det vara att konsonanter som kräver mer energi att forma försvinner till förmån för de enklare,

tomte
Inlägg: 21
Blev medlem: 12 september 2015, 07:19

Re: variationen n - ð

Inlägg av tomte » 12 september 2015, 13:02

Så är det ju, men jag tycker inte att det funkar som förklaring till alla de här fallen, som tyder på någon sorts mönster som måste ha funnits. Vilka principer har styrt var den ena konsonanten omvandlats till den andra, eller var ett visst ljud månne försvunnit och gjort om förutsättningarna för de kvarvarande?

I franskan finns det ju t.ex principer för när vokaler och efterföljande nasal konsonant slås ihop till en nasalerade vokal och när de inte gör det (beroende på om vokal eller konsonant följer efter det hela, även vid ordgräns). Ett jämförbart exempel är också att vi i vårt språk vet varför a blivit till ä på vissa ställen (det finns eller har funnits ett närliggande i eller j som flyttat det framåt i munnen). Det bör finns något jämförbart också kring växlingen n - ð.

Ephraim
Inlägg: 43
Blev medlem: 13 maj 2015, 22:46

Re: variationen n - ð

Inlägg av Ephraim » 12 september 2015, 22:27

Dina exempel kräver olika förklaringar. Ibland är formerna du räknar upp helt enkelt inte släkt men ibland rör det sig om genuina växlingar, dock om flera obesläktade sådana.

isländska: maður (nom) - mann (ack)/manni (dat) ("man")
Detta beror på flera ljudlagar. I sen urnordiska bör formen ha varit *mannʀ. Stammen var alltså *mann- och -ʀ den vanliga maskulina nom.sg-ändelsen. Detta påverkades sedan av två ljudlagar:
1. ʀ blir till r efter dentaler. Så *mannʀ > *mannr
2. *nnr blir till ðr. Antagligen förblev vokalen innan nasaliserad. Så *mannr > *mąðr.
I fornisländska stöter vi på formen maðr. I andra böjningsformer hittar vi förstås mann- bevarat.

Växlingen nnr > ðr hittar vi i andra ord också. Ta till exempel fornisländska annarr (’annan’) där vi hittar former som ǫðrum och aðra.

Den moderna formen maður har förstås den vanliga isländska inskottsvokalen -u. Jämför fornsvenska maþer.

Fornisländskan har några ord med nnr också vilket ibland nog beror på att det stod en vokal mellan nnVr medan ljudlagen var produktiv, och att vokalen först senare gått förlord. Det kan också röra sig om att nn har återinförts via analogi från andra former.

Notera att nr istället blev till nn.

*svenska: söder, syd - sunnan
Detta är samma regel nnr > ðr som ovan. Ordet kommer av ett urgermanskt substantiv *sunþrą. Med övergången nþ > nn fick vi alltså *sunþrą > *sunþr > *sunnr > suðr eller liknande. Svenskans syd och söder har sedan lite omljud.

*eng. mouth - nordiska mun(d)
Här beror det i engelskan på en ljudlag ofta callad the Ingvaeonic nasal spirant law. Den innebar att en nasal försvann före tonlösa frikativor. Engelskan hade alltså *nþ > *þ, vilket kan jämföras med de nordiska språken som hade *nþ > *nn. Den urgermanska formen var *munþaz.

Notera dock att fornisländska har muðr (< *munnr) enligt samma regler som ovan. Det finns också en variantform munnr. Den senare kan bero på att det ursprungligen inte var en vokal mellan *nn och *r, men jag tror att det är nybildning analogt med andra böjningsformer. Samma sak med formen i andra nordiska språk.

För fornsvensk del kan det ha gick till så här:
Tidig runsvenska: *mųðr (*< *munnʀ < *munnaʀ < *munþaʀ < *munþaz)
Analog omdaning: *munnr (från andra böjningsformer)
Inskott av konsonant mellan nasal och r: *mundr (jämför gamble och liknande former)
Inskott av vokal: munder (vilket är den form vi ofta hittar i fornsvenskan)

*äldre norska -ið (2 p pl) - äldre svenska -in (2 p pl)
Varken den västnordiska ändelsen -ið eller den svenska -in är egentligen helt ljudlagsenliga. Den urgermanska ändelsen var *-Vð eller *-Vþ (där V är en vokal), där den vanligaste ändelsen nog var *-ið. Denna ändelse är släkt med latinets –Vte.

Ljudlagsenligt skulle de fornnordiska språken typiskt sett haft *–ð till följd av vokalförlust men den västnordiska ändelsen –ið kan vara importerad från konjunktiv. Den svenska ändelsen -in är dock lite av ett mysterium.

3pl presens indikativ-ändelsen var *-Vndi eller *-Vnþi i Proto-germanska, ofta *-anþi eller *–andi. Den är uppenbart släkt med den latinska ändelsen. Detta verkar ha blivit *-Vn i urnordiska vilket alltså gett oss den fornnordiska ändelsen -a (ursprungligen med nasalvokal).

Fornsvenskan ibland (ibland inte) -in i 3pl presens konjunktiv vilket också avviker från fornvästnordiskan. Det kan jämföras med motsvarande gotisk ändelse med lång vokal i slutet. Det har föreslagits att detta skulle vara upphovet till svenskans -in.

*perf part -(a)ð (svaga verb) - perf part -(i)n (starka verb)
Det är nog som du säger att ändelserna har skilda ursprung. Båda ändelserna kan spåras till urindoeuropeiskan och återfinns i andra språk.

Jag tror att den svaga ändelsen går tillbaka till urindoeuropeiska *–tó > –*þá > urgermanska –*ða. Ändelsen med -*ð ser ju ut som de svaga dåtidändelserna vilket kan ha påverkat att just de svaga verben fått denna ändelse. Dåtidsformerna har antagligen ett annat ursprung, det är ett hjälpverb som smält samman (ursprungligen samma verb som eng. do). Möjligen kan det faktiskt vara så att hjälpverbet smält ihop just med participet av huvudverbet. Hursomhelst är denna participändelse är mycket riktigt släkt med t:et i latinets vocatus.

De starka verbens ändelse går istället tillbaka till en ändelse *-nó > *-na.

Båda ändelserna brukar rekonstrueras till urindoeuropeiska som just perfekt particip, ofta med samma funktion. Sanskrit har tydligen –t-ändelsen till de flesta verb men -n till vissa. Vet inte om det finns något system. Det är möjligt att de ursprungligen faktiskt är samma ändelse men då snackar vi antagligen förurindoeuropeisk tid och så långt tillbaka är svårt att säga något alls om språket. Det finns språk som har en växling t > n i final position exempelvis och jag tycker mig ha sett vissa lingvister föreslå en sådan växling i ett förstadie till urindoeuropeiska. Men det är mer spekulation än något annat.

väder – vind
Dessa kan gå tillbaka till samma indoeuropeiska rot men då snackar vi långt tillbaka.
Roten är *h₂weh₁- utan nasal.
Väder rekonstrueras av Kroonen tillbaka till en form: *h₂uh₁-etrom
Vind rekonstrueras *h₂weh₁-(e)ntos
Nasalen i vind är alltså en del av en gammal ändelse, och egentligen samma ändelse som i participformer som springande.

fjäder – fjun
Dessa verkar inte vara släkt enligt SAOB eller Hellquist.

Dock går fjäder faktiskt tillbaka till en intressant så kallad heteroklitisk stam i urindoeuropeiskan. Dessa hade i urindoeuropeiskan en växling mellan *r och *n eller *l och *n i olika kasusformer.
Nominativ singular hette *péth₂r̥ men genitiv singular *pth₂éns.

Sådana stammar har gett upphov till växlingen mellan engelskans water och svenskans vatten. Det är alltså så att olika språk har generaliserat olika konsonanter. Ett annat exempel är Fornisländska sunna och sól.

bedja - bön
Dessa är nog inte alls släkt. Bön, urgermanska *bōniz, går tillbaka till en indoeuropeisk rot *bʰeh₂- som är släkt med latinet for ’tala’, fabula (> sv. fabel), och grekiska φωνή som vi hittar i telefon. *n här är en del av en äldelse, som vi uppenbart hittar i grekiskan också.

Bedja går tillbaka till ett urg. *biðjaną från en rot *gʷʰedʰ-.

*stad, stod - stånda
Detta är ett väldigt roligt fenomen, nämligen ett urindoeuropeiskt nasalinfix. Det var alltså ett <*n> eller <*né> som infogades efter rotvokalen men före slutkonsonanterna. Ett fåtal urindoeuropeiska verb hade detta infix i presens-stammen (som även bildar imperfekt bland annat) men inte i andra former. Vi hittar detta infix i vissa latinska verb till exempel: vi<n>cō men vīcī, fi<n>gō men fictum. I sanskrit har vi yu<ná>kti men ayujat.

Och i svenska har vi alltså presensformen sta<n>da men dåtid stod där växlingen har samma ursprung.

tomte
Inlägg: 21
Blev medlem: 12 september 2015, 07:19

Re: variationen n - ð

Inlägg av tomte » 13 september 2015, 20:17

Kan månne fornnordiskt goðr då komma från ett äldre *gonnr, så att god kan vara besläktat med gynna och gunst?

Ephraim
Inlägg: 43
Blev medlem: 13 maj 2015, 22:46

Re: variationen n - ð

Inlägg av Ephraim » 13 september 2015, 22:01

Då hade vi dock sett nn i andra germanska språk. Jämför engelska good, fornhögtyska guot och gotiska gōþs (med stammen gōd- i andra former). Den engelska förlusten av nasal gäller enbart framför ursprungligen tonlösa frikativor. Eftersom det är ett så vanligt ord hade man nog också förväntat sig att nn skulle bevarats i andra böjningsformer även i fornnordiskan (som för annarr och maðr) men så är ju inte fallet. Den långa vokalen i góðr är också svårförklarad här om den växlar med y och u.

Gynna verkar vara ett lån från lågtyska och motsvarande ord är belagt i fornhögtyskan som gi-unnan med ett prefix. Det är alltså släkt med unna, även om det i sig inte är ett lån utan ett arvord. Gunst verkar vara släkt med gynna, och även det vara ett lån.

Kombinationen *mf beter sig motsvarande som *nþ i de flesta germanska språk, och skillnaden kan ses tydligt i ordet för fem:
Fornnordiska: fimm (svenska fem)
Fornengelska: fīf (engelska five)
Fornhögtyska: fimf (tyska fünf)

Skriv svar