Valsgärde

[anganatyr]

Jag har för mig att Ljungqvist påpekar att mynten i de sena gravarna som används för datering är slitna och har använts som smycken, och att gravarna alltså kan vara åtskilliga årtionden yngre än präglingsåren.

John Ljungqvist skrev tillbaka dateringen till 500-talet så att den första garven i Valsgärde blev äldre. Jag antar att det var Valsgärde 8. Detta blev då en av de äldsta båtgravarna i Sverige (om man inte räknar med dem som tillhör "Bornholmseran" och äldre).

[Yngwe]

Jag har för mig att Ljungqvist påpekar att mynten i de sena gravarna som används för datering är slitna och har använts som smycken, och att gravarna alltså kan vara åtskilliga årtionden yngre än präglingsåren.

John Ljungqvist skrev tillbaka dateringen till 500-talet så att den första garven i Valsgärde blev äldre. Jag antar att det var Valsgärde 8. Detta blev då en av de äldsta båtgravarna i Sverige (om man inte räknar med dem som tillhör "Bornholmseran" och äldre).

Men det var inte de tidiga gravarna jag avsåg, utan de sena. Dom som här tillskrivits tidigt 1000- tal kanske snarast hör hemma i sent 1000 eller tidigt 1100-tal. Då stämmer det också bättre med hur de representerar rätt jämna tidsintervall (generationer?)

[anganatyr]

Jag har för mig att Ljungqvist påpekar att mynten i de sena gravarna som används för datering är slitna och har använts som smycken, och att gravarna alltså kan vara åtskilliga årtionden yngre än präglingsåren.

John Ljungqvist skrev tillbaka dateringen till 500-talet så att den första garven i Valsgärde blev äldre. Jag antar att det var Valsgärde 8. Detta blev då en av de äldsta båtgravarna i Sverige (om man inte räknar med dem som tillhör "Bornholmseran" och äldre).

Men det var inte de tidiga gravarna jag avsåg, utan de sena. Dom som här tillskrivits tidigt 1000- tal kanske snarast hör hemma i sent 1000 eller tidigt 1100-tal. Då stämmer det också bättre med hur de representerar rätt jämna tidsintervall (generationer?)

Kan du utveckla hur du menar. Kan du ändra listan nedanför så som du tror att det skall vara?

Valsgärde 1
1000-1050

Valsgärde 2
892-900 (innehåller arabiskt mynt präglat år 892).

Valsgärde 3
900-talet

Valsgärde 4
ca 950

Valsgärde 5
700-talet

Valsgärde 6
ca 750

Valsgärde 7
ca 675

Valsgärde 8
625-650

Valsgärde 9
1000-talet (innehåller tyskt mynt från 1020).

Valsgärde 10
950-1000 (innehåller mynt från Hedeby från mellan 950-1000).

Valsgärde 11
1000-talet

Valsgärde 12
952-1000 (innehåller arabiskt mynt präglat år 952).

Valsgärde 13
800-talet

Valsgärde 14
ca 800 e.Kr.

Valsgärde 15
900-talet

[AndreasE]

Men du skriver att det är förvånande att norska båtgravskicket inte återfinns Västsverige, att vidare undersökningar kan förväntas bekräfta den rådande bilden, att en omfattande undersökning inte skulle kunna visa på en ny tradition....

Det är på dom påståendena jag svarat och det är dom jag kritiserat. I Norge är det som sagt en väl etablerad tradition, de närmsta fynden är inom promenadavstånd från Bohuslän. Under de senaste åren har runt Viken ett antal tidigare helt okända båtgravar, och även båtgravfält, upptäckts både vid aktivt undersökande av gravfält och och vid exploatering. Det finns väl absolut ingenting som säger att samma sak inte kan ske i Bohuslän eller att det på något vis skulle vara otroligt att så sker. Och det är ju alldeles självklart att det i så fall helt skulle förändra bilden av spridningen i Sverige. Då skulle man ju kunna börja tala om en östsvensk grupp och en västsvensk-sydnorsk grupp.

Men till syvende och sist, är det relevant att ens tala om en svensk och en norsk tradition? Det är ju inte precis så att de svenska exemplen är så enhetliga att de klart går att avskilja dom som "typiskt " svenska.
Missar man inte en massa viktigt referensmaterial om man begränsar perspektivet till dagens nationalstater?

Att Östfolds första båtgrav upptäcktes för bara 10 år sedan beror på att de i Norge delar upp det i båtgravar och skeppsgravar efter storlek. Skeppsgravar finns det ett antal av....

Som vanligt så tolkar du in saker i det jag skriver som jag faktiskt inte säger. Nej, jag säger inte att en omfattande undersökning inte skulle kunna visa på en ny tradition. Däremot så säger jag att det inte är sannolikt då sådana förändringar i fornlämningsbilden är ovanliga. Inte omöjliga, men ovanliga.

Jag har för dålig detaljkoll på utvecklingen inom Vikens arkeologiska forskning för att kommentera din bild av utvecklingen där. Förekomsten av båt- och skeppsgravar har åtminstone varit känd länge. Som sagt, jag är snarast förvånad över att vi inte hittat mer spår av traditionen på den svenska sidan om gränsen, men faktum kvarstår att så inte skett.

Jag skulle säga att det finns fog för att tala om en östsvensk och en norsk tradition, men det kan självklart diskuteras. Jag skulle argumentera för att den östsvenska traditionen är relativt homogen (kvinnor och män begravda i mindre båtar med ganska standardiserade föremålssamlingar och med djuroffer placerade på ungefär samma sätta graven), utifrån hur heterogena gravtraditionerna är i stort. Den norska traditionen kan jag mindre om, men utifrån vad jag sett så förefaller den mer heterogen än den svenska (stor variation i båtstorlek, varierat antal begravda individer i båtarna, ibland fungerar båten snarare som lock/tak över graven än "rum" osv).

Vem har sagt att perspektivet är begränsat till dagens nationalstater? Referensmaterial hämtas hela tiden från betydligt större områden.

[Yngwe]

AndreasE

Jag tyckte det kändes onödigt att citera exakt, men nu säger du att jag som vanligt tolkar in saker....

12 sep kl 1209

Den svenska bilden lär inte förändras på något revolutionerande sätt. Det svenska gravmaterialet är förhållandevis stort, och ytterligare undersökningar brukar generellt sett stärka den existerande bilden av tex geografisk spridning. Idag ser båtgraven inom Sveriges nuvarande gränser ut att ha en östlig utbredning, med en koncentration längs Mälarens norra strand/avrinningssystem. Nya båtgravar kommer säkert upptäckas, och vissa i nya områden där traditionen tidigare inte varit känd, men bilden i stort lär inte förändras.

(Det är lite förvånande att det norska vikingatida båtgravskicket inte lämnat fler spår i Västsverige)

13 sep kl 0105

Jag har lite svårt att tro att en "omfattande undersökning" helt plötsligt skulle avslöja en hittills okänd gravtradition i tex Bohuslän...

Det är ju inget jag tolkat till något annat. Det är precis vad du skriver, och jag ifrågasätter starkt att ett fynd av en eller flera båtgravar i Bohuslän inte skulle ha en stor inverkan på vår bild av båtgravarnas utbredning i Sverige, utan istället bekräfta dagens bild... Det vore ju ytterst märkligt

Då skulle man snarare kanske börja fundera på om det finns en -mellannorrländsk tradition där man i Jämtland och Ångermanland kan finna båtgravar lika de i Tröndelag. Och redan vår gode Nerman drog ju parallellermellan dessa och de Uppländska, om än med sin vanliga vinkel.

På det stora hela, med en företeelse som är så pass ovanlig, så behövs det egentligen inte särskilt mycket för att totalt ändra på bilden.

Och så här säger Rundqvist om Skamby-graven

Sammanfattningsvis kan sägas att Skambygraven alls inte följde samma symboliska regler som tidens mansgravar i båt i Mälardalen. Den hade en stor stensättning ovanpå med rest sten, den hade varken vapen eller köksutrustning, bara symbolisk hästutrustning, och så exklusiva spelpjäser i bärnsten.

Så tydligt homogen är alltså inte den östsvenska gruppen heller...

[Yngwe]

Anganatyr

Jag måste då först läsa in mig igen, tog uppgiften ur huvet och kan inte säga exakt för vilken eller vilka det skulle gälla.

[anganatyr]

Jag lägger in de nya uppgifterna i listan så får var och en avgöra själv vad de tror om uppgifterna.

Valsgärde 1 (1000-1050)

Båten var ca 8 m lång och hade en bredd på omkring 1,4 m. Ett träfragment av båten på ca 45 cm av kölen/förstäven hade bevarats. Materialet i detta fragment har varit barrträd. Båten har sammanfogats av ca 500 nitar och spikar. Borden har haft en tjocklek på ca 1,5 cm eftersom nitarna som sammanfogar två bord har en längd på ca 3 cm mellan huvud och bricka.

Den första båtgraven vid Valsgärde i Gamla Uppsala socken, Allan Fridell (i Fornvännen 25, 1930).

Olsén, Pär. 1945. Die Saxe von Valsgärde 1. (Acta Musei Antiquitatum Septentrionalium, Regiae Universitatis Upsaliensis, Valsgärdestudien).


Valsgärde 2 (892-900, innehåller arabiskt mynt präglat år 892)

Den klinkerbyggda båten i graven var 9,15 m lång och 1,95 m bred.

Båtgraven nr 2 vid Valsgärde, Gamla Uppsala, M. Dyfverman (Rig 12 Stockholm).
Modell av Valsgärde 2


Valsgärde 3 (900-talet)
Ej publicerad?


Valsgärde 4 (ca 950)

I graven återfanns en klinkerbyggd båt med en längd på ca 7,95 m och en bredd på ca 1,9 m. Höjden mittskepps var ca 0,55 m (frånsett eventuell "falsk köl") . För att sammanfoga båten har ca 300 nitar och spikar använts. Den var avsedd för 3-4 par roddare. Båten har haft ett ca 20 cm brett bottenbord. Detta bottenbord har varit fäst vid förstäven på ett mycket speciellt sätt. på var sida om bottenbord och förstäv finns en avlång järnbricka som det går fem stycken nitar genom. Om båten haft en "falsk köl" under bottenbordet gick ej att få klarhet i. På toppen av förstäven hade en järnring trätts. Järnringen hade två små järnkläppar (tydligen enkla Torshammare) som hittades tätt under markytan, just där stäven var. Denna ring med Torshammare har troligen varit en form av skyddsamulett för båten. På var sida har funnits fem bord, med nitnaglar på ett inbördes avstånd på ca 20 cm. Reinhold Odencrants beskriver båten på följande vis;

Farkosten synes vara byggd med särskild tanke på att bliva lätt och grundgående och den breda bottenplankan bör, om köl saknats, hava varit lämplig vid transport över land mellan olika vatten eller förbi forsar.

Odencrants, Reinhold. 1933. Båtgrav nr 4 vid Valsgärde, (Upplands fornminnesförenings tidskrift 43).


Valsgärde 5 (700-talet)

Finns en mycket kortfattad beskrivning i Vendeltid utgiven av Statens historiska museum, 1980. Se nedan;

Båten var klinkbyggd (ca 425 nitar) och ca 11,70 m lång. Den hade plats för 4-5 par roddare. Den döde låg i mittten av båten på ett mjukt underlag och hade sannolikt en mantel bredd över sig. Till vänster om sig hade han sitt svärd och två huggknivar och dessutom en glasbägare som låg vid svärdsfästet. En sköld låg över den döde och ytterligare två stod lutade mot båtens relingar. Hjälmen låg nedanför fötterna tillsammans med pilar.
Vid ena kanten av båten låg en s k angon - en hullingförsedd spjutspets, ett ålderdomligt och sällsynt föremål. Tre betsel låg nedanför mannens fötter, varav ett har förgyllda bronsbeslag, och strax därintill låg en trekloig gaffel.
En järnkittel låg vid ena båtkanten och den tillhörande järnkedjan för upphängningen påträffades i mitten av båten. Strax intill kitteln låg en eldbock och en järnyxa. Provianten, som hade lagts nära kitteln, bestod av delar av nötkreatur, ett och ett halvt svin, ett hästben samt eventuellt en grågås. Norr om båten låg ben efter två hästar och ett nötkreatur och söder om båten låg ben efter fyra hundar

UTRUSTNINGSLISTA

Vapen
1 hjälm
3 sköldar
1 svärd
2 huggknivar
1 angon
18 pilspetsar
1 kniv
1 bälte
2 svärdsgehäng eller bälten

För mat och dryck
1 glasbägare
1 järnkittel
1 skärding
1 halskar
1 eldbock

För häst och hund
3 betsel
1 dragkrok
4 broddar
3 hundkoppel

Till båten?
järnspiraler

Djur
4 hundar
2 hästar
minst 1 nötkreatur
1½ svin
½ får
grågås?

Verktyg
1 yxa
1 sax

Malmer, Anita. 1998. The textile fragments in boat-grave 5, Valsgärde, Old Uppsala parish, Uppland.

Lorentzon, M. 1997. Filt eller mantel? Analys av textilfragment från båtgrav 5 i Valsgärde. (i CD-uppsatser i laborativ arkeologi 96/97, del 2, Archaeological Research Laboratory, Stockholm University).


Valsgärde 6 (ca 750)

Rymde en klinkbyggd båt av granträ, omkring 10 meter lång med omkring 360 järnnitar. Den hade plats för 4-5 par roddare. Den begravde låg på en bädd av fjädrar i båtens akter. På sin vänstra sida hade han två svärd, en scramasax, två glasbägare, och på sin högra sida ytterligare en scramasax. Kroppen och utrustningen förefaller ha varit täckt av någon slags täcken. I båten hittades också stora näversjok, hopsydda med sentråd. Gunilla Larsson har tolkat detta som ett näversegel.
Mot relingen fanns stod sköldar lutade. Över sköldarna fanns rester av textilier och mattor av näver, som tolkats som ett tält. Vid den dödes fötter låg två betsel samt två buntar med pilar. Vidare fanns en verktygskista, en kittel med upphängning, grytgaffel och stekspett, en glasskål, spelbräde med spelbrickor, ett svärdgehäng och två bälten, ett spjut, ett skrin, en hjälm samt därtill en häst och 2-3 hundar. Utanför båten låg en häst och en oxe

Näversegel

Arwidsson, Greta., 1942. Valsgärde 6. Die Gräberfunde von Valsgärde I. Acta Musei
Antiquitatum Septentrionalium Regiæ Universitatis Upsaliensis I. Uppsala.


Valsgärde 7 (ca 675)

Rymde en klinkbyggd båt av ekträ, ca 8,5 meter lång och 1,6 m bred, sammanfogad med ca 510 nitar. Den hade plats för 3-4 par roddare. Den begravde låg i båtens akter i en vagnskorg på ett fjäderbolster med en kudde. Till vänster om honom låg ett svärd och en scramasax och till höger ännu ett svärd med gehäng och en scramasax samt ett koger med pilar. Över kroppen låg tre sköldar. En dryckesbägare i trä och ett dryckeshorn låg till vänster om honom samt två mindre dryckeshorn längre bak i skeppet. Norr om kroppen låg en hjälm, möjligen ursprungligen förvarad i en korg eller kista. Sydväst om den döde mot förskeppet låg en yxa, en ullsax, en tåg och ett hundkoppel, samt ytterligare småsaker i ett skrin med lås och nyckel, samt ytterligare småsaker som kammar och träskålar. I ett läderfodral nära hans bälte fanns en pincett, eldstål och reservbrodd. Tillsammans med rester efter djur fanns ytterligare två samlingar av pilar, spelbrickor med bräde och tärningar. I båten låg även en lans.

Arwidsson, Greta., 1977. Valsgärde 7. Die Gräberfunde von Valsgärde III. Acta Musei Antiquitatum
Septentrionalium Regiæ Universitatis Upsaliensis V. Uppsala.


Rekonstruktionsteckning Valsgärde 7.


Valsgärde 8 (625-650)

Rymde en klinkbyggd båt huvudsakligen av granvirke, 9 meter lång och med omkring 440 nitar. Den hade plats för 4-5 roddare. Den begravde var placerad på en bolsterbädd med kudde och täcke. Två sköldar täckte hans ben. Under sköldarna återfanns två skrin, det ena med rustningsdelar, det andra med olika småredskap. Två buntar pilar låg även under den ena skölden. En hjälm var också placerad vid fotändan. Vid sin vänstra sidan hade den döde en glasbägare, framför fotändan ytterligare två dryckeskärl samt minst fem träskålar. Här fanns även en verktygslåda med bryne, kniv, ullsax, kam, eldstål, pincett, järntråd och harts. I båtens förände fanns ett spelbräde, spelbrickor och ett skrin. Här fanns även en kittel med upphängning och en grytgaffel. I båten hittades näversjok, hopsydd med sentråd. Gunilla Larsson tolkar dessa näverdukar som ett segel. I förskeppet fanns även en hund med koppel. Två broddade hästar, dock endast den ena betslad, låg utanför ena sidan, och framför förskeppet en ko.

Näversegel

Arwidsson, Greta., 1954. Valsgärde 8. Die Gräberfunde von Valsgärde II. Acta Musei Antiquitatum
Septentrionalium Regiæ Universitatis Upsaliensis IV. Uppsala.


Valsgärde 9 (1000-talet, tyskt mynt från 1020)
Ej publicerad?


Valsgärde 10 (950-1000, mynt från Hedeby 950-1000)
Ej publicerad?

Valsgärde 11 (1000-talet)
Ej publicerad?


Valsgärde 12 (952-1000, arabiskt mynt präglat åt 952)
Ej publicerad?

Valsgärde 13 (800-talet)

Finns en mycket kortfattad beskrivning i Vendeltid utgiven av Statens historiska museum, 1980. Se nedan;

Båten var ca 9,8 m lång och 2,2 m bred. Den var byggd av 3 breda bord på vardera sidan om ett bottenbord. Till båten hörde relingsbeslag och en spik med öglehuvud. Vid relingarna hittades två flata järnspiraler som möjligen kan ha suttit i ändarna på stänger som uppburit ett tält över den döde. Ett ca 4 m2 stort stycke gulgrönt filtliknande material täckte större delen av båtens aktre hälft och låg både över och under den döde och hans vapenutrustning.
Den döde hade placerats strax akter om båtens mitt med huvudet i öster. Vid kraniet hittades en orange-gul pärla, som möjligen tillhört dräkten. Mitt i skelettet låg en liten hästfibula av brons, med bogar, lår och ögon av inlagd röd emalj. Resterna av en sköld påträffades ovanför kraniet och ytterligare en sköld vid båtens mitt.
Ett svärd med en stor del av träslidan bevarad låg insvept i det tältlika materialet på skelettets vänstra sida och under svärdet hittades ett eldstål och en flintbit. Två buntar med pilspetsar, den ena med 27 pilar, den andra med tio, låg nära båtens mitt.
Tvärs över båtens botten, nära fören, låg ett betsel, som möjligtvis legat i ett träfodral. Betslet har ormbett av järn och läderremmarna var dekorerade med förgyllda bronsplattor med djurornamentik, en del även med emaljinläggningar.
Strax nedanför betslet påträffades en verktygslåda som bl a innehöll en ull-sax, en hammare och ett par oanvända hästbroddar.
Resten av båtens förstäv var fylld med skelettdelar av fisk, får och nötkreatur och ibland dessa hittades de 36 små halvklotformiga spelbrickorna av ben. I rad utanför båten låg tre hästar. Alla var broddade och två hade grimmor dekorerade med bronsstift. Intill den mittersta hästen hittades två dragkrokar och ett par järnsöljor.

UTRUSTNINGSLISTA

Vapen
1 svärd
2 sköldar
37 pilar

För häst och hund
1 betsel
2 grimmor
17 isbroddar, varav 2 oanvända
2 dragkrokar
2 järnsöljor

Djur
fisk
fågel
får
nötkreatur

Verktygslåda
Sax
1 hammare

Övrigt
1 orange-gul pärla
1 hästfibula
eldstål + flinta

Spel och dobbel
36 spelbrickor

Textilier
gulgrönt filtliknande material

Valsgärde 14 (ca 800 e.Kr.)

Båten i graven var klinkerbyggd och ca 11,75 m lång och ca 2,09 m bred. Båten var byggd i ekträ och hade en vikt på ca 800 kilo. Båten bör ursprungligen ha haft 6 årpar. Sommaren 1985 och 1986 blev fullskale rekonstruktionen Arnljot byggd i Gällö. Ledare för rekonstruktionsbygget var Jan Bill från Vikingeskibsmuseet i Roskilde. Med som konsulent från museet i Roskilde var också Søren Vadstrup och ledare för hela projektet var Thomas Johanson (ledare för Institutet för Förhistorisk teknologi i Östersund). Arnljot byggdes med tidstypiska verktyg och arbetsmetoder. Till exempel klyvdes borden ut ur stockarna istället för att sågas. På rekonstruktionen sattes ett ca 25 kvadratmeter stort råsegel för att testa båtens seglingsegenskaper. Om originalbåten haft segel vet vi inte. Båten kunde dock hålla höjden vid kryssning, men mot vinden ros den snabbare, Vid halvvind og akter for tvers kom rekonstruktionen upp i en hastighet av 7 knop. Arnljot sjösattes klockan 12.05 den 5 oktober 1986. Båten kunde ros utan vidare längre sträckor med en hastighet av omkring 4 knop. Topphastigheten vid rodd låg på ca 5,5 knop.

Arnljot - Vikingabåten i Gällö, Jan Bill och Thomas Johansson (i Forntida teknik nr 14 1987).

I vikingernes kølvand, Søren Vadstrup, 1993 (utgiven av Vikingskibshallen i Roskilde).


Arnljot (rekonstruktion av Valsgärde 14).


Valsgärde 15 (900-talet)
Ej publicerad?

[AndreasE]

Yngwe, det jag vänder mig mot är att du ofta tolkar in absoluta uttalanden ("nya fynd kan inte visa på en okänd tradition i Bohuslän") där de faktiska uttalandena är betydligt mer nyanserade ("det är osannolikt att...", "nya fynd brukar oftast förstärka den rådande bilden" osv). Jag uttrycker en viss skepsis, jag säger inte att någonting är omöjligt.

Sen kommer förstås inte en eller ens några stycken båtgravar i Bohuslän ändra spridningsbilden radikalt. Mälardalen har för närvarande som sagt 8 kända båtgravfält, samt 3 i norra Östergötland. Båtgravar i Bohuslän skulle förstås fördjupa vår kunskap om traditionens utbredning, men spridningen inom dagens Sverige skulle fortfarande ha sin tyngdpunkt i öst.

Jag sa att den östsvenska traditionen är relativt homogen, framför allt i jämförelse med det mycket heterogena gravmaterialet i stort. Självklart finns det variation inom båtgravarna - lokal sådan (tex könsfördelning), temporal (fyndmaterialet förändras med tiden) och formmässig (det finns viss variation i tex överbyggnad, dock är bevarandegraden av just överbyggnader väldigt varierande). Skamby är i yttre form mycket likt tex Valsgärde. I inre form så ansluter sig Skamby till de generellt sett fyndfattigare vikingatida båtgravarna, men skiljer även ut sig genom att vara ovanligt fyndfattig. Hur detta ska förstås är förstås svårt att säga då det är den enda östgötska båtgraven som undersökts arkeologiskt. Det skulle behövas ett större material för att verkligen kunna jämna de östgötska båtgravarnas inre gravskick med tex de uppländska.

[Yngwe]

AndreasE

Osannolikt betyder att det finns all anledning att anta att så inte blir fallet, vilket tillsammans med övriga påtalade påståenden i det sammanhang du skriver dem bara kan tolkas som att det är inget vi behöver ta hänsyn till. Med andra ord, du begränsar relevansen av att förhålla sig öppen för att även relativt små förändringar kan och bör förändra hur vi förhåller oss till detta.

Fynd i Bohuslän skulle givetivis kunna sättas i relation till de sydnorska motsvarigheterna, vilka är nog så många. Att de då skulle ha en tyngdpunkt i östra delen av Sverige är ett påstående som bara är riktigt om man utgår från en indelning utifrån dagens gränsdragning. Något som du sagt att man inte gör, men du själv just försöker uppmärksamma här. Mälardalens är ändå så många fler än de hypotetiska bohusländska.... Problemet är uppenbart, såväl mälardalsk som bosusländsk, norsk och svensk är en modern geografisk begränsning av traditionen. I sin samtid skulle givetvis de hypotetiska bohusländska kunna antas ingå i samma kontext som de sydnorska, och då numeriskt stå sig mycket väl emot de mälardalska. Det finns alltså ingen anledning att begränsa perspektivet till förhållanden som beslutades i Roskilde 1658. Detsamma skulle gälla med ev. fynd i Jämtland.


Ja, Skamby är hjälpligt likt Valsgärde i den mån att de är placerade i höjdläge i vad som kan antas vara någons slags generationskoniuitet. Huruvida det är sant i Skamby vet vi inte, det skulle väl i praktiken kunna vara så att alla gravar anlagts mer eller mindre samtidigt. Hur det än är med det, formen må vara ovanlig bland obrända båtgravar, men knappast för gravar i allmänhet. Det finns alltså inget särskilt unikt samband mellan Skamby och Valsgärde, det är helt enkelt så att båda visar upp ett mönster som kan ses på många ställen, fast då med andra gravformer. På det stora hela, med den begränsning som en obränd båtgrav innebär, så är knappast en tydligt homogen grupp som på något vis kan knytas till en särskild företeelse i sitt samhälle. Hur mycket man än har velat det....

[AndreasE]

Som jag redan skrivit så är geografiska begränsningar i hur man beskriver ett material alltid i viss mån godtyckliga. Att hypotetiska bohuslänska båtgravar troligtvis rent arkeologiskt/historiskt skulle relatera till de sydnorska är en sak, den geografiska spridningen inom dagens Sverige är en annan. Jag tror att alla här är tillräckligt smarta för att förstå skillnaden, och att när man talar om ett lands utbredning av en viss fyndkategori så är det en arbiträr begränsning.

Är inte det här en ganska onödig diskussion? Inlägg efter inlägg om en hypotetisk förekomst av båtgravar i Bohuslän.

Jag förstår inte riktigt din argumentation runt Skamby? Visst liknar den yttre formen Valsgärde - det är inte bara båtgravar på en höjd utan båtgravar som alla ligger med samma orientering på rad i en backe på ett impediment. Att sedan säga att Skamby tex skulle vara inspirerat av Valsgärde är förstås svårt. Däremot så håller jag helt enkelt inte med dig när du säger att båtgravarna i Mälardalen inte utgör en homogen grupp (återigen, jag säger inte att den är homogen som i att alla gravar är lika, jag säger att det är en grupp gravar som uppvisar en viss homogenitet, framför allt gentimot gravmaterialet i stort), och jag skulle säga att den rimligast tolkningen är att de representerar en särskild företeelse i samhället.