Valsgärde

[Yngwe]

Så kvinnor var ledande medlemmar ur kungens hird? Men av någon anledning så valde man trots det inte att begrava dom med vapen.

Du får ursäkta, men att kalla det teori känns pretantiöst. Jag skulle kalla det ett försök att få dom att passa in i en välkänd myt, utan att ta hänsyn till en mängd omständigheter. Hälften av gravarna faller ju utanför ramen... och den andra hälften förankras då i något vi inte alls vet någonting om, såväl kung som hird är avseende de tidiga gravarna en ren spekulation.

Jag håller med dig Yngwe. Åter igen känns det som om kvinnorna glömts bort.

Dom glöms inte bort, dom ignoreras medvetet eftersom de inte passar in i bilden.

[AndreasE]

Så kvinnor var ledande medlemmar ur kungens hird? Men av någon anledning så valde man trots det inte att begrava dom med vapen.

Du får ursäkta, men att kalla det teori känns pretantiöst. Jag skulle kalla det ett försök att få dom att passa in i en välkänd myt, utan att ta hänsyn till en mängd omständigheter. Hälften av gravarna faller ju utanför ramen... och den andra hälften förankras då i något vi inte alls vet någonting om, såväl kung som hird är avseende de tidiga gravarna en ren spekulation.

Som sagt, ett förslag som har lagts fram, här dessutom återberättat ur minnet. Men samtidigt förstår jag delvis inte din kritik.

Varför skulle inte en familj som knutit sig till en maktutövane inte kunna manifestera detta genom sina kvinnors gravar? Varför måste det vara mannen (krigaren) som manifesteras? Det var ju knappast så att alla dessa familjers medlemmar som aktivt deltog i en hird fick en båtgrav heller, i snitt anlades bara ett par stycken per gravfält per århundrade. Båtgraven måste ses som någonting symboliskt som utfördes enbart för vissa familjemedlemmar, medan resten fick "vanliga" brandgravar eller i vissa fall kammargravar. Vilka aspekter som spelade i vilka familjemedlemmar som fick en båtgrav kan vi bara spekulera i, men med tanke på hur de är kronologiskt utspridda kan man tänka sig att antalet år som gått sedan den senaste var en aspekt som påverkade.

Om det var själva båtgraven som var symbolbärande så spelade det mindre roll om det var familjeöverhuvudet som dött av ålder, en son som dött en tragiskt tidig död, en gammal matriark som fött många starka krigare, eller en ung hustru och moder som ryckts bort i barnsäng som begravdes i båten. För de närvarande så kommunicerade båten samma sak - tex att familjen hade en viss social och politisk ställning. Därför fanns det förstås utrymme för lokala variationer - tex att man i Badelunda av någon anledning valde att begrava kvinnor i båtgravarna. Det kan ha berott på traditioner specifika för den familjen, precis som att man i Valsgärde valde att begrava män i sina båtgravar. Gravfältet i Badelunda hade dessutom redan en mycket rik kvinnlig skelettgrav sedan tidigare, så kanske handlade det om en redan etablerad lokal tradition som applicerades på båtgravskicket.

Kung som hird är möjligtvis en spekulation när det gäller vendeltid, men knappast en vågad sådan. Du får förstås vara hur skeptisk du vill när det gäller kungar, men de flesta forskare har som redan sagt inget problem med att konceptet fanns under perioden i fråga.

Men förstås, om man på något sätt försöker sätta båtgravarna i samband med en politisk organisation i Mälardalen så "försöker man få dem att passa in i en välkänd myt" antar jag.

[Bäckahästen]

En tanke som har lagts fram är att det skulle handla om ledande medlemmar i kungens hird, en sorts "högadel" som definierade sig genom sin position i relation till kungamakten, oavset vem som satt på tronen för tillfället. Man kan tänka sig att denna maktsfär där sådana familjer behövdes först begränsades till Fyrisåns dalgång, för att långsamt utvidgas till ett större område i norra Mälardalen. Man kan förstås även tänka sig att traditionen spreds till andra småkungadömen och att den i processen genomgick smärre förändringar. Inga nya båtgravfält verkar ha etablerats efter tidig vikingatid, så traditionen verkar inte varit produktiv efter den tiden, även om de etablerade familjerna fortsatte ända in i 1000-tal. Kanske har detta att göra med politiska förändringar, tex Birkas framväxt.

Det här är förstås bara en teori som lagts fram. Att traditionen överlever så länge på flera platser tyder på att det handlar om familjer med en stabil grund för sin rikedom, och de verkar ju även ha navigerat ett par hundra år av politiska intriger relativt framgångsrikt. På de flesta platser med elitgravar på landsbygden hittar man kanske en eller ett par gravar med belägg för elitnärvaro, men på de här gravfälten handlar det ofta om dussintals.

Variationen i rikedom mellan gravarna är till stor del kronologisk. Under vikingatiden blir gravskicket generellt sett "fattigare", troligtvis som en influens från kristet gravskick. Vikingatida båtgravar med vapen, hästutrustning eller hästutrustning räknas som elitgravar. Guld är mycket ovanligt under vikingatid. Sen kan förstås den gamla landägande hirden relativt sett blivit fattigare i en tid när de stora rikedomarna skaffades genom handel eller utlandsfärder.

Storhögarna är förstås jätteintressanta i den här diskussionen (var precis på en förläsning om gravfältet i Gnista med dess storhög som undersöktes nyligen, och såg utställningen med fynden. Otroligt fina) men deras spridningsbild ser helt annorlunda ut än båtgravarnas. De är ju under yngre järnålder den vanligaste gravformen för elitgravar (dock ej den enda förstås) och finns i stort sett nästan över allt där man skulle förvänta sig att hitta rikare bondgårdar. Jag tycke att det ser ut som att de representerar ett bredare utsnitt av järnålderns elit än båtgravarna.

Alltså gör tanken att det bara är medlemmar ur kungens hird som begravs i båtgravar ett magplask med alla kvinnobåtgravar utan vapen.

[Yngwe]

Visst gör tolkningen ett magplask, på tom mage dessutom. Det är svårt att tro att tolkningen inte beror på de imponerande vapenuppsättningarna från Vendel och Valsgärde, och att den ignorerar övriga båtgravar. ´
Ska den vara det minsta trovärdig så får den innehålla verkliga indicier. Kan man inte få fram det, så får man kalla det just för "en tanke"

En annan tanke är att det rör sig om en kultisk symbol, kanske där skeppsättningarnas symbolik blandats med kammargravens, och fått sitt uttryck i lokala återgivanden av de heterogena begravningsskick vi finner överallt.
Båten/skeppet förekommer ju i en mängd gravvarianter, som stenformationer och som stolpformatiner (som i Valsgärde), med faktiska båtar och skepp, brända eller obrända. Båten som symbol är med all tydlighet mycket vanlig.

[AndreasE]

Alltså gör tanken att det bara är medlemmar ur kungens hird som begravs i båtgravar ett magplask med alla kvinnobåtgravar utan vapen.

Jag formulerade mig otydligt. Vad jag menade är att de familjer som använde båtgraven som symbol skulle kunna vara familjer som hade en social roll nära kungamakten, tex då genom att deras manliga medlemmar i vapenför ålder ingick i hirden. Det betyder inte att det nödvändigtvis enbart var krigarna som begravdes i båtgravar.

Yngwe, visst är båten som symbol relativt vanlig. Båtgravfält är det dock inte. I den här diskussionen finns det förstås inget rätt eller fel då några skriftliga belägg knappast lär dyka upp. Att det bara skulle vara en variation i gravskicket utan vidare symbolisk betydelse utöver en möjlig rituell sådan är förstås möjligt. Den är dock förvånansvärt begränsad i sådana fall, jämfört med storhögar, skeppsättningar, treuddar osv.

[Yngwe]

Visst är dom ovanliga, men samtidigt kan alla de exempel du ställer som referens kännas igen utan undersökning.

[Carl Thomas]

Båtgravar från Vendeltid och vikingatid.
Skeppssättningar från vikingatid och yngre bronsålder.
Hällristningsakepp från äldre bronsålder och kanske stenålder.

Skeppet finns i vår kultur sedan tusentals år och har uppenbart med döden och resan till dödsriket att göra. Vendeltidens och vikingatidens båtgravar borde vi kanske se som en sista konservativ rest av ett begravningssätt som funnits i tusentals år. Knappast som en ny lokal uppfinning under Vendeltid.

Kanske skall vi se Vendeltidens båtgavar som bevis på att man nu hade ekonomiska förutsättningar att begrava sina döda hövdingar i riktiga båtar/skepp - istället för att markera en skeppsform med stenar - eller knacka in ett skepp på en häll i närheten.

Att Kunhens hirds hövding skulle begravas i en båtgrav är knappast troligt. Det kräver absolut att vi först fastslår att en Kung fanns i området - och några källor om detta finns inte från Vendeltid eller vikingatid.

Jag kan däremot tänka mig att vända på resonemanget. Båtgravarna är lokala Kunga- och Drottninggavar, alltså så viktiga gravar att de döda begravdes i riktiga båtar och skepp enligt gammal tradition som funnits i hela landet - och som överlevt längst i Mälardalen.

Uppsala var dessa Kungars och Drottningars offerplats och centrum i deras religion samt Tingsplats - och en begravningsplats för religionens präster och prästinnor - och kanske även Lagmän.

Den synen skulle kanske förklara alla båtgavar i Mälardalen som små Kunga- och Drottningriken som senare gick samman till ett Kungarike (Nordanskog) under 1 Kung? Detta skulle då skett under slutet av vikingatiden eller mera troligt, tidig medeltid.

På samma sätt gick VG och ÖG samman under 1 Kung under tidig medeltid och Näs byggdes på Visingsö som Sunnanskogs Kungaborg.

Thomas

[anganatyr]

Man måste också komma ihåg att de första obrända båtgravarna inte dyker upp under folkvandringstid/vendeltid, utan det finns tidigare gravar än så. Tex i Slusegård på Bornholm.

[AndreasE]

Det är 3 km mellan Valsgärde och Gamla Uppsala, med var sitt båtgravfält. Det är sedan 9 km till Ultuna. Och därifrån ca 9 km till Tuna i Alsike. Nog för att man haft en tendens att överdriva storleken på järnålderns "kungadömen", men det förefaller extremt tätt om det skulle handla om ett litet "småkungadöme" per båtgravfält. Samtidigt har båtgravfältens associerade bebyggelser inte alls de indikationer på centralitet som ett Gamla Uppsala, Hovgården på Adelsö eller området runt Anundshög uppvisar. Det är svårt att förstå hur tex ett kungadöme med ett centralt komplex som Gamla Uppsala inte svalde upp de andra redan runt år 600, eller hur en plats som Hovgården skulle passa in i en sådan modell. Att göra Gamla Uppsala till något sorts sakralt centrum som delades mella kungadömen saknar helt grund i senare källor och i forskningen om hur den fornnordiska religionen utövades.

Att begrava en död person i en båt kräver ingen större investering rent ekonomiskt. Ingenting som samhällets fattigaste kunde göra, men det var nog väl inom "medelklassens" räckvidd. Båtar var bruksföremål som måste varit spridda i samhället. Investeringen ligger i gravgåvorna och offerdjuren. Sent under kristnandeprocessen anlades tex en båtgrav på ett vanligt "blandat" gårdsgravfält, där kvinnan ifråga begravdes i en dräkt som bestod av gammalt lagat arvegods (eller till och med föremål plundrade från gravar) samt enklare kopior av Birka-hantverk. Där var det uppenbarligen symboliken man ville efterlikna, utan att ha tillgång till den förväntade rekvisitan.

Sen är det intressant att du alltså menar att Östergötland och Västergötland, två stora landskap, skulle ha enats till ett gemensamt kungadöme samtidigt som "småkungadömen" på några km2 i Uppland enades till ett. Verkar lite snett rent proportionellt. Varför skulle dessa landskap varit kungadömen men inte landskapen norr om Mälaren?

[Carl Thomas]

AndreasE,

Njaa, mellan 500 talet och 1100 talet skiljer det 600 år...

Jag tror att vi gick från små ättesamhällen styrda av "hövdingar" till små Kungastyrda områden när ättesamhällen slogs ihop - där sedan dessa Kungastyrda områden slogs ihop till vad som kallades Land styrda av en Landkung.

Detta kan mycket väl ha skett någon gång mellan 500 - 1100.

Jag tror att båtar runt 10 meter i längd var oerhört dyrbara föremål. De tog lång tid att bygga och byggandet krävde många arbetare och en del specialister - samt virket tog lång tid att skaffa fram, järnet som gick åt var dyrbart och det gick åt en hel del tid att få fram råvaran - och ännu längre tid att smida nitar och brickor.

Förutom detta fick man kanske brist på en båt nör den döde behravdes i den. Det borde ge ett betydande ekonomiskt avbräck - fram tills en ny båt byggts. Ingen av båtgravarna innehåller en vrakbåt vad jag kan förså. Det var troligen viktigt att båten var i gott skick, den skulle ju föra den döde till dödsriket. Ine förlisa på vögen dit.

Thomas