Gnistahögen i Uppland utgrävd

[anganatyr]

Apropå Östhögen i Gamla Uppsala så skriver Maja Hagerman i Försvunnen värld - om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige från 2011 på sidorna 392-393;

Vem ligger i Uppsala högar? Mängder av forskning har redan gåtts igenom. Framför mig ligger det till sist kvar en knastertorr liten skrivelse på tio sidor: "Osteologisk analys av Kungshögarna i Gamla Uppsala socken", författad 1999. Den handlar om några små påsar med brända ben i och underliga påskrifter som förvaras i källaren på Historiska museet i Stockholm. Detta är de drygt 700 gram brända ben som togs tillvara när man grävde ut Östhögen år 1846-1847 (rätt mycket stoppades också tillbaka). Hundra gram ben härrör från människa: några halskotor med förslitningsskador, en del mellanhands- eller mellanfotsben, fingerben och tåben. Men framför allt finns där ett skalltak som fallit sönder i ett 50-tal bitar, och där ingår två fragment av ögonbrynsbågar. De visar att skelettet i Östhögen troligen tillhört en kvinna.
Så mycket för Ynglingatal alltså och uppräkningen av alla dessa kungar! Människobenen i Östhögen, den hög som är störst, ytterst och möjligen också äldst av kungshögarna i Gamla Uppsala, tycks komma från en kvinna i 20-30-årsåldern.
Att analysera ben som blivit hårt brända är naturligtvis en osäker hantering. Kvarlevorna i Östhögen har undersökts av osteologer vid flera tillfällen och de har alla, på lite olika vägar, kommit till liknande slutsatser, såväl C.M Fürst 1934, som Torsten Sjøvold 1995 samt Sabine Sten och Maria Vretemark år 1999: en kvinna har begravts i Östhögen. Ändå blir jag varådd från att återge innehållet i den senaste rapporten: "Ta inte upp det där, det är så omdebatterat", säger flera personer. Vari ligger det kontroversiella, det blir jag genast väldigt nyfiken på.
Men svaret jag närmar mig är så komplicerat att jag nog inte riktigt lyckas förstå det själv. Fast det ger onekligen en intressant inblick i vetenskapens stora och fascinerande labyrint. I rapporten från 1999 dras nämligen slutsatsen att det bara är en kvinna som begravts i Östhögen, en enda individ. År 1934 hade C.M. Fürst också, utifrån ett bevarat käkben, kommit fram till att den döda i gravgömman troligen var en kvinna, vilket hade publicerats i Sune Lindqvists stora standardverk "Uppsala högar och Ottarshögen" år 1936. Det är alltså kring detta käkben det hela kretsar. Sten och Vretemark gör bedömmningen att käken hört ihop med resten av benen och med kraniet som enligt deras bedömning även bär kvinnliga drag kring ögonen. Alla tänder i käken har fallit bort utom en. Det är en molar, en tolvårstand, vilket tyder på att käken inte har hört till något barn.
Men käken har också tolkats på ett annat sätt. År 1995 kom Torsten Sjøvold fram till att käken hört till en annan person än kraniet. Skälet för det är att tolvårstanden, en av de bakre stora kindtänderna, inte är sliten utan saknar tandemalj. Även rotsystemets utveckling tyder på att käken tillhörde en ung individ, mellan 10 och 14 år gammal, menar han. Och det är i dessa intrikata vindlingar av iakttagelser nere i den enstaka tolvårstandens innandömen som osteologerna inte riktigt är överens om hur mycket som går att urtyda ur brända ben. Om det Sjøvold sett stämmer så har käken tillhört någon annan. Och denna andra person anser han kan tolkas som en liten prins, och då förvandlas kvinnan i Östhögen enligt denna tolkning till hans amma eller en offrad trälinna.
En kvinna har troligen begravts i Östhögen, det är osteologerna överens om. Så vad frågan egentligen handlar om är varför Östhögen ändå tolkas som en grav över en man, en prins med sin tjänarinna? Vad som talar emot att kvinnan skulle vara huvudpersonen, den drottning eller höga prästinna som förärats högen, är föremålen. En kvinna i en monumental grav ska inte sakna smycken. varför de inte finns där är naturligtvis ett mysterium. Aristokratiska fruar längre söderut begravdes med stora bröstutsmyckningar med guld och pärlor i. Smyckena fattas i Uppsala (så när som på en ring som kan ha hört till ett guldspänne). Men frånvaron av smycken kan också ses i ljuset av den egendomliga fyndtomma hallen som grävdes ut i Uppsala. Det tog tid innan den här dalgången sällade sig till den glittrande hövdingakultur som rådde på andra håll i Skandinavien. Det finns dock andra prestigeföremål i Östhögen; en sminkpalett, alltså en millimetertunn ornerad stenskiva som varit täckt med någon "trög" massa, flera glasbägare, dryckeshorn och femton brända bitar av bleck som kan ha tillhört en hjälm, och så något som gissningsvis varit en del av en guldskida till en liten dolk. Är det dessa som avgör saken?
Inga säkra svar finns, kanske kommer de inte förrän den dag man öppnar Östhögen på nytt för att se om där ligger något kvar i gravgömman som kan förklara saken?
Inga säkra svar finns, kanske kommer de inte förrän den dag man öppnar Östhögen på nytt för att se om där ligger något kvar i gravgömman som kan förklara saken. Tills vidare får man bara påminna sig att kvinnan i Östhögen - även om hon inte var en självklar bärare av en hjälm och en dolk och även om hon saknade smycken - ändå inte har saknat sammanhang: distinget, disasalen och dödsgudinnorna i Ynglingatal. Så min fråga är: kan man verkligen helt säkert utesluta att kvinnan som begravdes i Östhögen var den person för vilken graven var ämnad? Skulle hon inte kunna vara en representant för den dödsgudinna som tog emot Uppsalakungarna på den andra sidan? En palett med smink för förvandlingen, en bägare att utbringa välkomstskål i och en liten dolk i guldbeklädd skida kunde kanske passa i en sådan tolkning.

[anganatyr]

Carl Thomas

Finns väl i princip inget som talar för kvinnor i storhögarna. LÄS Brinks genomgång från Mälardalen så är det nog så enkelt och för vissa tråkigt att det är män från Mälardalen som ligger i dem även om kvinnor från Indien hade varit mer spännande

Jag känner inte igen denna bild från Bratts Makt uttryckt i jord och sten. Det var länge sedan jag läste den, men på sidorna 72-75 finns stycket Högarnas storlek i relation till begravda individer samt deras kön och ålder. Jag har inte läst igenom allt, men redan i början på sidan 73 skriver han;

Det förekommer t.ex. i ett fall (A1, RAÄ 21, Västerljungs socken, Södermanland) en vuxen kvinna (dock osäker könsbedömning) tillsammans med ett nyfött barn, vilket skulle kunna tolkas som att kvinnan dött i barnsäng.

[anganatyr]

I tabellen på sidan 73 tar Peter Bratt upp kön i förhållande till högarnas storlek. I högarna med endast en individ i (totalt 71 högar) finns det 10 stycken som är säkra kvinnor och 33 stycken som är säkra män. Därtill kommer 8 stycken kvinnor som är osäkra och 3 stycken män som är osäkra. Övriga går inte att könsbestämma.

[anganatyr]

Jag kanske skall lägga till att i den största kategorin (diameter 20-38 meter) finns endast 4 högar med 1 individ i som är med i tabellen. En är kvinna, en är man, en är osäkert om det är en man och en går inte att könsbestämma.

[Ättelägg]

Väldigt fokus på kön här, själv är det intressant men en så pass rik grav från tiden då det begav sig. Inte verkar Uppland ha varit en avkrok i periferin under denna tid

Kan en kvinna ha begravts eller en man, var kvinnan i östhögen en kvinna eller en pojke, amma-prins. Intressanta frågor men å andra sidan vore det iontressant att se hur en fyndgrav före 70-talet i Sverige skulle tolkas, en blå leksaksbil, en rosa barbiedocka? Det kommer alltid att finnas avvikelser utifrån kultur och kön men i det stora har vi könsmarkörer och den förväntade frekvensen av få procent torde gälla även här. Idag har vi svårigheter med detta då vi lägger vår tids raster över historien men om vi läser de källor vi har kommer vi att se en tydlig könsuppdelning med avsteg. Här kan möjligen vi lära oss att tidiga samhällen hade lösningar för avvikelser i termer av ergi och sköldmöer men att göra detta till norm talar mer om våran tid.

Nu var högen från mälardalen så jag är inte förvånad över forumets reaktioner, många bias här.

[Castor]

Fynd.

Påminner om vildsvinshuvuden funna i Spelvik, Södermanland...

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/han ... ndinaviskt

Fanns det vilda svin inom nuvarande Sveriges gränser under järnåldern?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vildsvin_i_Sverige

Vildvinsornamentens ursprung är kanske meroving-frankiskt som i sin tur kan ha inspirerats av keltiskt hantverk?

[Ättelägg]

Vildsvin fanns liksom idag, att vi utrotat dem under mordärn tid liksom varg (i princip) och älg (nästan) är beroende på moderna vapen och folkmängd. Vildsvinet fanns där som en påminnelse om frej och ärig.

[Castor]

I den ovan länkade Wikipedia-artikeln om vildsvin i Sverige står det dock:

Genom arkeologiska fynd (ben) kan man konstatera att det har funnits vildsvin i Sverige från mesolitikum (mellanstenålder) till och med neolitikum (yngre stenålder). Under neolitikum kan man iaktta att tandstorleken (längden på visdomständerna i nedre käken) hos grisarna har minskat, vilket tolkas som att korsning med tamsvin varit förekommande, liksom domesticering[1].

Det är oklart när man ska betrakta vildsvinen som fullständigt utrotade eller domesticerade i Sverige. Inom det nuvarande Sveriges gränser finns det inga bevis för att det har funnits vildsvin efter neolitikum. Det finns även oklarheter kring graden av domesticering redan under mellanneolitikum. De ben efter svin på Gotland från denna period, som viss forskning hänför till vildsvin, kan i själva verket röra sig om domesticerade djur[2].

Skriftliga belägg för förekomst av vildsvin i Sverige under vikinga- och medeltid saknas helt, om man med Sverige avser nuvarande Sveriges gränser – i Svenska Pommern fanns det däremot vildsvin[3].

[Ättelägg]

Tja eller som alla jägare vet och historikerhttps://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_X_Gustavs_mur

[Ättelägg]

Att vildsvinet och grisen som gick ute parade sig är inge att förvåna sig då svinet härstammar från vildsvinet. Vildsvinet har alltid varit en symbol för styrka och reproduktion, även så här i norden. Dock fick de svårare med tiden i bebodda trakter och lövskog men de finns föda även i barrskogen (själv ett vittne då jag nedlagt vildsvin barrskog, gott och vilt )